Del 1:

Källkritik är alltmer knepigt i det nätverkade informationssamhället. Vilka kriterier ska man använda för att värdera korrekthet i utsagor och styrka i argument? Två trender på kollisionskurs. Å ena sidan kunna utnyttja proveniens som signal. Det fungerade hyggligt i eran av tryckt media — tänk “New York Times”. Fungerade någorlunda i webbens första fas — signalen var ju “nytimes.com”. Nu, efter att Web 2.0 slagit igenom, vad betyder då “nytimes.com? Ser jag ett professionellt journalstiskt inlägg? Eller ett kommentarinlägg av en förvirrad läsare? Eller ett kommentarinlägg av en verkligt insatt expert som vill klargöra något?

Skall vi bedöma utifrån en texts innehåll, eller från icke-innehållsliga egenskaper och relationer? Och om vi tror att den utveckling vi hitintills beskådat är ett tecken på framtida utveckling, ja då blir ser vi hur innehållet blir mindre viktigt. Det vanliga sättet att stöta på ny information är via Google, och då är det page rank som pekar ut vad jag borde titta närmare på. Det är det filter som gör webbinnehållet praktiskt användbart, på gott och ont. Hur mycket säger page rank om trovärdigheten?

Ett annat sätt, i vår moderna värld, att få tag på information är att lyssna på vad mina “vänner” i sociala nätverk rekommenderar. Men här reduceras problemet till att ha förtroende för att “vännerna” är kompetenta att filtrera. Men var får de information ifrån? “Turtles all the way down”, kanske.

Del 2:

Det är alltid besvärligt med terminologi. Vad betyder termerna? Vem definierar termna? Man skulle kunna separera inkrementell vetenskap från disruptiv vetenskap (Kuhns “normal science” resp “revolutionary science”). Då är inte inkrementalitet ett kriterium för vetenskap — snarare en indikation om typ av vetenskap.

Formuleringen att “oenighet är ett drivmedel i vetenskapliga samtalet” (= vetenskapliga utvecklingen?) kan man diskutera. Är det oenighet? Eller är det ifrågasättandet, fokusering på testen, testbarhet? Det fångar kanhända en form av “samtal”, men en kanske roligare och i många fall mer produktiv form är “parallellslalom”, där parterna inte är oense utan drar åt samma håll, och ömsesidigt stimulerar varandra.

“Det finns alltid utrymme för flera modeller - de måste var för sig bevisa sin giltighet.” Och i vår värld måste en modell också visa sitt värde, vilket betyder att den upplevs som nyttig för någon. Giltighet, javisst, men i vissa lägen är man villig att pragmatiskt balansera mellan fundamental giltighet och användbarhet/nyttighet. Klassisk fysik vs kvantfysik, ren matematik vs approximerande numeriska metoder, … Eller varför inte någon domän som man kan tänka sig ett konceptualisera som ett axiomatiskt system med maskinell semantik (där axiomen alltså skall fånga essensen på ett strikt sätt), men som även kan betraktas som representerat av ett upplärt neuralt nätverk (som “fungerar”, men som man inte kan rationellt förklara varför det fungerar).

Att vetenskapare inte alltid uppskattas av praktiker kan bero på att de överskattar användbarheten av sin kompetens i nya sammanhang. Men det kan också — i praktiska sammanhang — bero på att de alltför strikt speglar vissa grundläggande begränsningar hos sin vetenskapliga disciplin. Det var detta som Harry S Truman uttryckte, när han i i en sittning om buget och nationella ekonomin utbrast: “Give me a one-handed economist! All my economists say, On the one hand …, but on the other hand …”

Del 3:

Här finns några bra påpekanden om de informationsflöden som man kan utsättas för, och hur man skulle kunna förhålla sig till dem. Nyckelordet här är “källkritik”, och att det egentligen handlar om att ha tillgång till en verktygslåda med metoder. Men de enskilda metoderna är inte så enkla att specificera i någon större grad av detalj, och praktiska användningsprinciper är svåra att formulera.
En distinktion av värde är också produkt vs process. Vi kanske ska tona ner vårt traditionella fokus på informationen som det unika objektet för studium och bedömande. Det ligger ett statiskt synsätt i botten här, att vår utmaning är att i ett statiskt snapshot av all information kunna skilja äpplen från päron. Istället borde vi lyfta fram det dynamiska perspektivet … livet i flux. Det är genom att observera vad som sker som vi bättre kan förstå vad vi står inför. Om vi kan stimulera att samtal uppstår, så kan vi ta del av hur andra förhåller sig till det vi har potentiellt intresse av, och ur det spänningsfält av åsikter och argumentation som uppstår får vi bygga vår egen åsikt och argumentation.

—

Sensmoralen blir att det är knepigt för en icke-expert att skilja vetenskap från pseudo-vetenskap. Vilket är vad vi vill, eller hur. Så hur kommer vi framåt på den vägen, utan att behöva förvandla alla medborgare till universalgenier?

Det kan vara intressant att fundera över (1) MEDLEN: hur informations/samtalsrummet från förr skiljer sig från det vi har idag, och (2) BEHOVEN: hur kraven/önskemålen på medborgare förr skiljer sig det vi har idag.

Däremot vet jag vad som följde i Masudas hemland, Japan. IT-politiken tog en utpräglat teknikdriven kurs under 80-talet. Landet hade samlat styrka under decennier av stark tillväxt. Programmet “femte generationens datorsystem” startades 1982 med enorma ekonomiska resurser. Det syftade till genombrott inom IT-området. De förväntade framstegen skulle spilla över och påverka hela samhällsutvecklingen positivt.

Projektet skulle pågå i tio år, men det blev inget genombrott. Inte nog med det, sedan 1989 har Japans ekonomiska tillväxt varit lägre än Sveriges. Fascinationen för Japan lider dock inte av brist på tillväxt. Nu och då träffar man yngre personer som glatt pluggar japanska för att kunna läsa manga i original. Jag delar denna fascination helt och hållet sedan en praktiksommar på NTT.

Fascination är bra, men jag är förbryllad över en slags kollektiv svensk blind fläck ifråga om Korea (Sydkorea naturligtvis). Korea är också ett OECD-land, så siffror är mycket lätta att få tag i. Om vi verkligen vill ha en IT-politik som sätter spår i nationalekonomin, varför studerar vi inte länder som lyckats med det? Min hypotes är att vi känner att Sverige ska spela med de stora killarna. Därför studerar vi Kina, trots att det är oerhört korrumperat och i princip Sveriges motsats i allt. Därför studerar vi Japan, trots att dess ekonomi inte har utvecklas bättre än den svenska på 20 år. Det lilla Korea har bara fem gånger Sveriges folkmängd och inte många vet att löneläget där är högre än i Sverige i alla skikt.

Korea tror entusiastiskt på IT och satsar på IT i en omfattning som inte går att föreställa sig i Sverige. Som Nicklas skriver här har vi svårt att vara entusiastiska för IT och följaktligen satsar vi inte. “Ett hållbart informationssamhälle för alla” är vad Näringsdepartementet annonserar på sin webbplats. Det är som ett hockeylag med fem backar och inga forwards, ett extremt försvarsspel.

Vad är det vi försvarar? Tryggheten gissar jag. Trygghet tolkas ofta som frihet från förändring. Det finns många slags förändring, men tillväxt är ett av dem. Indirekt tror jag vi försvarar oss mot tillväxt.

Nicklas formulerar, nästan poetiskt, att vår effektivitetssträvande eFörvaltning “är en berättelse om vår längtan efter demokrati”. Masuda skulle ha gillat de fina orden. Det gör också jag, jag har för min del jobbat en hel del med organisation av informationssamhällets förvaltning, men hamnat allt mer nära den demokratiska tillfredsställelsen av att veta att vi håller på att skapa ett nät där människor kan vara med. Jag fick inte glädjen att tala med Masuda om det i praktisk mening, men konceptuellt berörde vi det ofta. Det må kanske inte vara någon “stor berättelse om tekniken”, visst, men det kan bli en fantastisk berättelse om människors möjligheter.

Ja, Masuda hade nog en hat-kärlek till teknikens möjligheter. I hans nät, liksom i Internet, finns datorerna, men de dominerar inte. Datorerna i dagens nät ägnar sig ju mer åt att koppla samman, än att utföra imponerande beräkningar. Bokstaven “e” minskar i storlek.

Masudas bok om Informationssamhället är en till omfånget liten bok, observerar Nina. Det är så sant. Och den nådda inte så många, i första hand nådde den fram till dem som såg och förstod, de som hade en idealistisk framtidskänsla. Det var samma sak med Nora/Minc´s “L´informatisation de la societé”, en liten skrift som kom att spela en stor roll vid ungefär samma tid. Den lade grunden för det som blev Minitel. Masuda skulle ha älskat den (jag tror inte han behärskade franska), hela hans apparation speglade fascinationen av att befinna sig nära något nytt, fantastiskt och demokratiskt.
I sin handskrivna pamflett till mig 1978 skriver han “Man is the only living thing who can transform himself through his own efforts”. Anders blev engagerad i den formuleringen. Jag instämmer gärna. Det speglar ett möjligheternas samhälle. Jag tror att Masuda innerst inne var en optimist.
Tomas

Det fanns på 70-talet några få skrifter som var förebilder. Lenks OECD-rapport
om det offentliga tjänstesamhället var en sådan . Det interaktiva samhället beskrevs
i den kanadensiska “Instant World”, och det tidiga nätverkssamhället beskrevs
i Nora/Minc´s “L´informatisation de la societé” (tror jag den hette) - som lade
grunden för Internet (i och med Télétel - Minitel utvecklingen).
Så en del att läsa hade Masuda och jag att utgå från, även om hans samhälle i stora
stycken byggde på hans egen teoribild om det öppna samhälle där alla var med.
Och våra många samtal var nästan jämt kvalitativa. Det var en suverän tid att mötas!

Ett ordval - vi använde aldrig orden “IT-samhälle” eller “IT-politik”.

Och, för den delen, jag är inte alls 76 år gammal, bara 75 ….
Tomas
/förutom just här, använd gärna min hemadress ovan/

Jag tyckte det var intressant att piratpartiet lyckades så väl i EU-valet, trots att IPRED-lagen endast är en aspekt av integriteten. Du nämnde Metropolit från mitten av 80-talet. Då var opionen mer vaken. Internet tillfredsställer den stora mängden användare som inte kommer att reagera förrän det är för sent. Det är som grodan i det ljumma vattnet, den stannar så länge det är skönt - och sedan är det för sent.

Ulf

Mitt i prick Nicklas. Ju mer övervakade vi är, desto otryggare känner vi oss och därmed ordinerar än mer övervakning. Ja, trygghetsnarkomani.

Övervakning och autonomi. Små barn måste ständigt övervakas så att de inte skadar sig, men allt eftersom de blir äldre så ger vi dem mer frihet. Övervakning är alltså en frihetsbegränsning som verkar utvecklingshämmande, bla. genom infantilisering. Jag har lagt en kommentar tidigare i denna brevtråd där jag talat om ansvar.. I en alltför kontrollerad omgivning tenderar folk att abdikera ansvar. Reflektera djupt och länge kring den meningen Nicklas, gärna då ihop med forna övervakningsregimer och vilka konsekvenser övervakningen kan ha varit grund till. Ingen sticker ut och törs ta på sig ansvar när varje misstag eller felbedömning leder till repressalier och detta redan vid små repressalier som en offentlig utskällning. Vad betyder det för entreprenörsskap och utveckling.. i landsomfattande skala? Kan du leda fram en deldiagnos ur det?