De gamla klyftorna handlade om rent tekniska möjligheter att få en plats på scenen där det inte fanns hur mycket plats som helst och att få tillgång till samtalet där det inte fanns plats för hur många som helst. Idag är scenen stor, alla får lyssna och den nya utmaningen är att göra sig hörd på den och att veta vilka man ska lyssna på.

Men allt som sägs är inte lika mycket värt. För att informationssamhället ska fungera måste källkritik vara en av de viktiga byggstenarna. Privata bloggar har inte samma prestige som redaktionella kommentarer; enskilda twitterfeeds har inte samma genomslagskraft som utspel från ledare till politiska rörelser; skoluppsatser har inte samma tyngd som vetenskapliga rapporter. Aktualitet och tillgänglighet styr mycket av valet av informationskällor, men källans prestige är också en viktig faktor.

Generellt står vetenskaplig kunskap högt i kurs. Den prestige vetenskapliga utsagor har är svår att överträffa. Idag är de vetenskapliga primärkällorna tillgängliga för alla och envar och de metoder vissa vetenskaper använder i sitt arbete hänvisas ofta till i andra sammanhang. På ett individuellt plan kan den prestige en forskare har förvärvat genom expertis i sitt fackområde användas även utanför fackområdet. På ett samhälleligt plan används vetenskapliga termer som “evidensbaserad” i politiska sammanhang: de åtgärder som politiker förespråkar ska bygga på vetenskaplig grund.

Vad är då vetenskaplig grund?

Det vetenskapliga arbetets kvalitetskontrollmekanism är inkrementalitet. Varje vetenskapsområde har sitt eget vetenskapsinterna regelverk för hur nya bidrag bedöms: observationer och mätningar i fält, experimentell verifikation i laboratorier, teoretiska överväganden av olika slag, eller något annat förfarande oftast (men inte alltid) med någon slags upprepningsbarhet, generalitet, objektivitet och situationsobundenhet i högsätet. En stor del av utbildningsgången i att bli en forskare handlar om att tillägna sig den metodologi som gäller för det valda forskningsområdet. En stor del av de stridigheter som går att observera mellan olika vetenskaper handlar om värdering av metodologi. Men oavsett metodologi måste nya inkommande vetenskapliga bidrag ta avstamp i tidigare arbeten för att kunna bedömas riktigt. Nya vetenskapliga publikationer bygger på tidigare, relaterar sitt arbete till dem och ifrågasätter eller överträffar dem. Genomslag av helt nytt slag är mycket ovanliga och betraktas med skepsis: kreativitet är mindre viktigt än den explicit uttryckta relationen till tidigare resultat. För den utomstående verkar forskningen auktoritetsbunden, eftersom den inkrementella metoden bygger på referenser. Men källan i sig är ointressant — det är inte auktoriteter som är poängen utan sammanhanget. It’s turtles all the way down. Vetenskap bygger på tidigare vetenskap.

Försök att frångå vetenskapens inkrementalitetskrav kan vara belysande och värdefulla, men då har man brutit sig ut från vetenskapens område.

Det vetenskapliga samtalets drivmedel är oenighet. I det vetenskapliga arbetet premieras arbete som visar nya resultat som strider mot tidigare; vetenskapliga debatter präglas av diskussion. Nya resultat kan förena tidigare resultat på ett nytt och överraskande sätt eller kullkasta tidigare resultat på ett vederhäftigt sätt. Den enskilt finaste proceduren under en forskares karriär är doktorsdisputationen där någon speciellt inhyrd person formellt ifrågasätter och kritiserar doktorandens arbete. Just det tillfället är en formalitet, men formerna bygger på just oenighet. Det vetenskapliga samtalet är ständigt ofärdigt och varje vetenskapligt verk inbjuder och förväntar sig mothugg. Arbetet resulterar sällan eller aldrig i en hållbar sanning: samtalet, metoden och inkrementalitet är viktigare än det teoretiska målet, sanningen.

Vetenskap behöver inte vara svårt eller teoretiskt - och teorier behöver inte vara vetenskapliga för att de är högtravande eller intellektuellt utmanande. Ingenting är lika praktiskt som en god teori. En opraktisk teori är sannolikt inte en god teori, än. Vetenskap syftar till enkelhet.

Forskning betraktar någon aspekt av världen. Forskning bygger modeller. Modeller är avsiktliga förenklingar så att den aspekt som är under studium skall framträda bättre. Andra aspekter som bedöms som oviktiga framträder illa eller inte alls. I möte med data utanför forskningen kanske inte modellen är giltig. Det finns alltid utrymme för flera modeller - de måste var för sig bevisa sin giltighet. Att kritisera en vetenskaplig modell för begreppslig fattigdom är bara relevant om modellen tillämpas otillbörligt: modellen är och bör inte vara avsedd att vara allomfattande.

De vetenskapliga experterna, forskarna, är inte bättre människor än andra. Forskare är mottagliga för smicker, de vill ha uppmärksamhet (om än inte alltid under samma former som andra), deras uppmärksamhet går att distrahera, deras lojalitet går att köpa och de överskattar regelmässigt sin egen förmåga att träffa riktiga beslut i nya sammanhang de möter.

Dessa observationer har konsekvenser för hur vi kan värdera vetenskapens roll i informationssamhället:

Mediekritik är inte en användbar metod att bedöma vetenskapens kvaliteter och sanningshalt. Att vetenskapliga resultat populariseras av utomvetenskapliga skäl är inte en anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlaget. Att många samtidigt talar om klimatfrågan betyder inte att det är löjligt att tala om klimatfrågan. Att ett resonemang är evidensbaserat betyder att det resonemanget tar stöd i EN vetenskaplig metod, en av många - och alls inte ett ofelbart orakel.

Vetenskapen har hög prestige, varför många försöker få sina resonemang ansluta till vetenskapens samtal. Det gör dem inte till vetenskapliga. Speciellt är det så att begripa och ha en åsikt om ett vetenskapligt resonemang och riktigt och läsligt kunna återge denna åsikt är inte ett vetenskapligt bidrag i sig.

Goda ideer och kreativa texter om vetenskapliga frågor är inte vetenskap. Vetenskapskritik är inte vetenskap. Texter som ter sig vara vetenskapliga för att de behandlar vetenskapliga frågor med ett vetenskapligt språkbruk kan imponera men är inte vetenskap. Ett debattinlägg i en aktuell debatt av en forskare är inte vetenskap. En väl emottagen bok om vetenskap skriven av debattörer är inte vetenskap.

Vetenskapliga samtal är helheter och kan inte samplas ur. Vetenskapliga slutsatser och observationer är motsatsen till faktoider: att hjortronplocka lämpliga vetenskapliga poänger för en debatt är riskabelt: det kan bli en övertygande helhet men med bitar som inte är samstämmiga.

Den inbyggda oenigheten i det vetenskapliga samtalet och forskarnas allmänmänskliga svagheter gör att varje försök att utöva tryck på ett forskarsamfund genom att avtvinga ett forskningsfält ett mer passande svar på en fråga riskerar att leda svaren fel. Om inte klimatforskningen ger ett opportunt svar på frågan som debattörer ställer så kommer inte upprepade frågor ge bättre svar. Det finns alltid en förintelseförnekare beredd att ställa sig i rampljuset: det går alltid att hitta en forskare som håller med de mest osannolika teser; det går också alltid att hitta en forskare som håller med motsatsen.

De här observationerna sammantaget varnar för en överdriven tro på vetenskapen som en praktisk problemlösare för gör-det-självaren. Informationssamhällets samtal måste inkorporera resonemang från forskningen med medvetenhet om de risker det innebär att använda professionella verktyg.

Av Tomas

Nina pekar på att informationssamhället förvisso inte kännetecknas av produktivitetsökningar och frågar, en smula uppgivet, var tron på ett bättre samhälle finns idag? Ja, melodin “Var blev ni av, ljuva tankar om en lyckligare värld?” som HasseoTage tog fram, något efter det att Masuda var här och hälsade på, speglar sådana brustna förhoppningar, men jag har inte känslan av att Masudas tankar gick i den tonarten. Hans ord speglade vidsträckt kontakt, en publik plattform för alla. Han var demokrat, och blev, som jag, alltmer övertygad om att vi med nya hjälpmedel kan nå mångdimensionell kommunikation, där alla kan vara med.
Han var inte särskilt intresserad av IT-politik. Visserligen har han med några kapitel om Tama New Town (kabelsamhället) och Higashi Ikoma (HI-OVIS, fibersamhället) i sin bok. Men det var pliktskyldigast, han var inte lika intresserad av teknik som de japanska industrialister som byggde fibrer och stordatorer. Märkligt nog var han mer fäst vid två andra exemplen i boken, det kanadensiska nätet och det svenska Terese (där vi letade samhällstillämpningar).

Nicklas formulerar, nästan poetiskt, att vår effektivitetssträvande eFörvaltning “är en berättelse om vår längtan efter demokrati”. Masuda skulle ha gillat de fina orden. Det gör också jag, jag har för min del jobbat en hel del med organisation av informationssamhällets förvaltning, men hamnat allt mer nära den demokratiska tillfredsställelsen av att veta att vi håller på att skapa ett nät där människor kan vara med. Jag fick inte glädjen att tala med Masuda om det i praktisk mening, men konceptuellt berörde vi det ofta. Det må kanske inte vara någon “stor berättelse om tekniken”, visst, men det kan bli en fantastisk berättelse om människors möjligheter.

Ja, Masuda hade nog en hat-kärlek till teknikens möjligheter. I hans nät, liksom i Internet, finns datorerna, men de dominerar inte. Datorerna i dagens nät ägnar sig ju mer åt att koppla samman, än att utföra imponerande beräkningar. Bokstaven “e” minskar i storlek.

Masudas bok om Informationssamhället är en till omfånget liten bok, observerar Nina. Det är så sant. Och den nådda inte så många, i första hand nådde den fram till dem som såg och förstod, de som hade en idealistisk framtidskänsla. Det var samma sak med Nora/Minc´s “L´informatisation de la societé”, en liten skrift som kom att spela en stor roll vid ungefär samma tid. Den lade grunden för det som blev Minitel. Masuda skulle ha älskat den (jag tror inte han behärskade franska), hela hans apparation speglade fascinationen av att befinna sig nära något nytt, fantastiskt och demokratiskt.
I sin handskrivna pamflett till mig 1978 skriver han “Man is the only living thing who can transform himself through his own efforts”. Anders blev engagerad i den formuleringen. Jag instämmer gärna. Det speglar ett möjligheternas samhälle. Jag tror att Masuda innerst inne var en optimist.

Tomas

Min egen ingång kommer litet från sidan. På ett plan handlar det om vad politikens berättelser förmår göra med oss. Det politiska perspektiv som jag tycker blir alltmer dominerande, och som jag nog också håller med om, utgår från att vi är berättare, och att berättelser styr politikens vindlande vägar framåt (eller i den riktning politiken nu råkar gå). Problemet för IT-politiken är sammanbrottet för den enhetliga berättelsen om IT och framtiden. Med dot.com-bubblan förlorade vi den sammanhängande berättelsen, och plötsligt såg vi igenom den starka tekniska framtidsberättelsen och tappade vår entusiasm för den. Det som skedde påminner om ett fenomen i litteraturen sombrukar kallas romantisk ironi. När författaren bryter berättelsens täthet genom att själv tilltala den läsande krackelerar fiktionen och vi måste förhålla oss till de dubbla, mångtydiga nivåerna i texten. Vi tvingas in i ironiska tolkningsstrategier och vår naiva försjunkenhet och vårt engagemang i texten omöjliggörs. Allvaret i en fråga överlever inte ironin.

Det här har blivit ett problem för IT-politiken. Det andra som för mig framträder tydligt i analysen av Masudas syn på informationssamhället är nämligen just det allvar med vilket han angrep frågan om informationssamhället. Tomas skriver att han gärna använde ordet “critical”, med passion, och det gör inte en ironiker. I dag är det svårt att tala passionerat om informationstekniken. Om och om igen på seminarier och konferenser avbryter sig föreläsare som blir entusiastiska, allvarliga och passionerade för att berätta, och be om ursäkt för, att de börjar låta som dot.com-profeter. De tvingar sig till det, och de tvingas till det. Vi befinner oss i en fas där vi inte tillåter oss förundras med barnets nyfikenhet inför den nya tekniken.

Vi läser hela informationssamhället ironiskt.

Det har enorma konsekvenser. Jag tror inte FRA-lagen varit möjlig i en icke-ironisk berättelse om informationssamhället. Att riskera förtroendet för något så unikt som det öppna nätverket hade inte varit politiskt möjligt utan den ironiska läsning av informationssamhället som öppnar en dialektik mellan de naiva och de cyniska. Det är nämligen först med ironin som cynismen får en tydlig plats i det offentliga samtalet om informationstekniken. I cynismen är informationssamhället inget nytt. Det rymmer mer risker än möjligheter. Frågan blir hur samhället kan ta plats på nätet, med betoning på det redan existerande. Men den frågan förutsätter en bild av ett tomt nät som står utanför samhället, ett nät som inte redan i dag griper in i och förändrar allt på flera olika djupnivåer.

Också den växande fascinationen för normer stammar ur den ironiska läsningen. I stället för att våga hoppas på nya sociala mönster längtar de nya nätnormskonservativa krafterna efter en återgång till det Gemeinschaft som kan bära normer och värderingar och därmed ringa in och avgränsa förändringen. Förminska den.

Läsningen av Masuda påminner oss om hur vi kan läsa informationssamhället naivt, i en god bemärkelse. Ironin iklär sig alltid kläder som liknar vishetens, men den ironiske skapar ingenting. Förändrar ingenting. För vad skulle det tjäna till?

Här alltså min lärdom från Masuda: IT-politiken har blivit ironisk. En konsekvens av det är den saknar berättelse. I stället sugs den in i andra berättelser. Integriteten sugs in i berättelsen om terrorismen. Upphovsrätten sugs in i piratdramats narrativa strukturer (och här har vi, som Rasmus Fleischer nyligen påpekade i ett samtal, en urgammal berättelse om Kampen mellan två parter, mellan David och Goliat, mellan Robin Hood och sheriffen i Nottingham…). Yttrandefrihen riskerar att försvinna in i berättelserna om religionen. E-förvaltningen är en berättelse om vår längtan efter demokrati. IT i skolan en episod i det urgamla dramat om den mänskliga kunskapen. Men det finns ingen stor berättelse om tekniken, inget Manhattanprojekt, ingen månlandning. Inget mänskligt projekt.

Frågan är om det är det vi skall leta efter, förstås. Hur skulle en berättelse om informationstekniken se ut i dag? En berättelse om det öppna nätverket som Masuda talar om? Och skulle en sådan berättelse kunna leda ut ur de ironiska tolkningsstrategiernas ödemarker, fyllda av smackande cyniker och förmenta sanningssägare?

Kanske. Det är i alla fall värt att notera att vi i dag utvecklar informationssamhället under ironins insegel. Läsningen av Masuda ger en kraftfull kontrast, och visar att en annan, en naiv, IT-politik är möjlig.

Ja, Masuda fascinerar även mig. Inte minst är det begränsade omfånget på hans skrift tilltalande och lite förvånande. De som ska sia om framtiden gör annars ofta det med alltför många ord enligt principen: om man säger mycket slår väl alltid något in. Masuda verkar också har varit mer modest än vissa andra profeter, också det ett tilltalande drag.

Men trots att jag alltså sympatiserar med Anders uppskattning av Masuda (eller kanske just därför) så vill jag i mitt svar snarare gå in lite på de avslutande orden om IT-politiken. Anders frågar sig hur en samtida IT-politik ska se ut “för att nyktert ta hänsyn till trögheter men samtidigt nyttiggöra tillgänglig teknik för att på bästa sätt leverera produktivitetsökning i ekonomin, arbetstillfällen och bättre utnyttjande av skattepengar?” Frågan är ställd mot bakgrund av det upplevda implementeringsunderskottet. Om det nu finns ett sånt. Anders vacklar och det är förståeligt. Vilka glasögon ska vi ha på oss när vi bedömer utveckling? Ska vi jämföra med utopisterna eller med historien? Eller ska vi, som antyds i metaforen om hur gräset växer, kanske avstå från att jämföra och tänka oss att det är en utveckling som sker med någon sorts egen kraft?

Det sista menar förstås inte Anders, eftersom han är skolad i att tänka kritiskt omkring teknisk utveckling och inte ta den för given eller se den som naturlig. Men frågan om jämförelse är likväl intressant. Inte minst, förstås, i relation till själva politiken, som väl ska vara något annat än de visioner som utopisterna målar upp. Eller?

Kanske är det just däri problemet med den statliga IT-politiken ligger. Den vill inte vara visionär för då riskerar den att inte tas på allvar. Dess självpåtagna uppgift är att vara konkret och jordnära. Och sååå tråkig: “produktivitetsökning i ekonomin, arbetstillfällen och bättre utnyttjande av skattepengar”. I rest my case. Kanske är detta i sin tur ett skäl till att IT-politiken i stort inte engagerar medan mindre sakfrågor får symbolisk betydelse och visionär och vanligen dystopisk tyngd.

Det har emellertid inte alltid varit så. Det var inte länge sedan den svenska IT-politiken kopplade föreställningen om framsteget och det goda samhället till ny informationsteknik. Formuleringar som “Vingar åt människans förmåga” (1994) eller “Sverige inför epokskiftet” (1996) lovade förändringar, till det bättre. Visionerna var legio, framtidstron var stark. Nu heter det “Bredband till hela landet” (2008).

Var finns tron på ett bättre samhälle i dag? Är den gömd under ord som produktivitetsökning? Eller är det inte på det här området som visionerna om i morgon formuleras överhuvudtaget? Är det till och med så att drömmen om det goda samhället inte längre kan vara kopplad i första hand till ny teknik utan baseras på annat eftersom tekniken inte verkar hålla vad vi tycker den borde? Vad baseras den på i så fall? Det skulle jag gärna vilja veta.

Vilken IT-politik är möjlig, och vad måste ske härnäst?

Jag är ledsen om det blir ett lite långt och vindlande brev, men jag måste börja när jag studerade samhällsvetenskap i början av 90-talet och stötte på föreställningen att det industriella samhället sedan årtionden ansågs vara i en pågående revolution. Daniel Bell beskrev det som förändrades, var vi hade stått och vad vi nu var på väg att lämna, som ett post-industriellt samhälle. Alvin Toffler, Peter Drucker, Marshall MacLuhan, Marc Uri Porat, Fritz Machlup och andra beskrev vad som hände i förändringsprocessen där tjänster växte fram som en ny ekonomisk sektor, management blev en vetenskap, teve skapade en global by och en våg av nyheter svepte över den industrialiserade västvärlden. En tredje våg i själva verket.

Många som skrev under 60- och 70-taletom en radikal förändring av samhället beskrev var vi hade varit och vad som var föremål för förändring. Men det fanns också de som gjorde sitt bästa för att beskriva vart vi var på väg. Bland dem vill jag placera Yoneji Masuda. Jag tycker att Masuda är anmärkningsvärd inte för att han var litterärt högtstående eller för att hans teknikpolitik var nydanande. Det finns två andra skäl till varför han borde uppfattas som en betydande samtidsforskare.

Ett betydande skäl är tonträffen i Masudas texter. Han förefaller dra slutsatser om var samhället är på väg baserat på vad som verkligen var unikt i hans samtid. Och han drar konsekvenserna av sin analys med stor träffsäkerhet ska det visa sig. Och slutligen tar han den ansvarsfulla rollen och skissar på vilket slags samhälle hans iakttagelser skulle kunna leda till, vilka faror som lurar och hur de borde undvikas. Detta baserat på en egen övertygelse om vad som utgör ett önskvärt samhälle och naturligtvis bundet i den tid och det kulturella sammanhang där hans tankar uppkommit.

Medan tonträff är det första skäl jagvill anföra, är det ett annat skäl som är det främsta. Nämligen Masudas observation av information som varandes det centrala för samhällets förändring. När andra lade fokus vid den tekniska utvecklingen som grund för en samhällsomdaning, menade Masuda att förvandlingen av samhället till något helt nytt, som saknar motstycke i historien, grundar sig på information, det som bearbetas av den nya dator och kommunikationstekniken. Han såg alltså längre än många andra, i min mening.

Jag kom i kontakt med hans lilla text Informationssamhället och fångades av uppfattningen att det inte kan vara teknik som förändrar samhället, det täcker inte, det måste vara vad människor gör med tekniken som påverkar och förändrar människor. Det är ju människor som förändrar människoroch nog är det uppenbart att när vi får nya möjligheter att informera oss och kommunicera så påverkas människors möjlighet att påverka. Om samhället verkligen var i en revolution, på väg mot något helt nytt och radikalt annorlunda, så måste det vara information som är den verkande kraften.

Jag bar med mig minnet av Masudas lilla text och när jag under en tid bodde i Japan sökte jag ta reda på mer om honom, men ingen tycktes veta vem han var. Inte heller kunde jag hitta något mer som var publicerat av honom på engelska eller citeringar i vetenskapliga journaler i de vanligaste citeringsdatabaserna. När så Nicklas Lundblad föreslår att starta en långsam blogg om informationssamhället och vill ha förslag på namn, var det självklart att ha Masuda med i namnet, Masudabreven.

Då fick jag också en anledning att läsa om den lilla texten för att upptäcka något helt nytt. I förordet finns enhänvisning till en svensk som hjälpt Masuda i slutet av 70-talet med underlagför hans bok. Thomas Ohlin. Hmmm. Kan det vara..? Efter lite Googlande kommer jag fram till att det måste vara samma Tomas Ohlin (utan “h”) som i början av 70-talet skrev om e-demokrati. Jag skickar några mejl som returneras från avsomnade e-postadresser, men träffar till slut rätt. Tomas svarar och ber mig svara honom på en adress som går till ett departement. Han är alltså en kollega som trots sin ålder (76) och bakgrund som professor arbetar för Nyamko Sabuni på IJ-departementet, alltjämt med frågor om e-demokrati!

Vi sammanträffar på en trevlig lunch och pratar om Masuda. Tomas berättar hur han lärde känna Yoneji Masuda på 1970-talet och hur han påverkades av hans tankebanor. De låg varandra nära i sina uppfattningar om samtiden och Tomas har några intressanta texter som exempel på det här. Läs också Tomas egen berättelse om sitt möte med Masuda i slutet av det här brevet. Men Tomas hade också med sig något som gjorde att håret på mina armarreste sig i en rysning.

Tomas fick i gåva vid ett tillfälle, en tavla med ett japanskt ordstäv utfört i vacker kaligrafi. På baksidan hadeMasuda skrivit för hand (bara att se det var en rysning) översättningen av ordstävet: “Man is the only living thing who can transform himself through hisown efforts” och under det en förklaring: “For a cup transformation is breaking.For a tadpole transformation is becoming a frog, the metamorphosis of livingthings. For man transformation occurs through his own efforts.”

Kanske var det en tillfällighet att han valde just det ordstävet att ge Tomas. Men för mig fanns där en djupare betydelse som bekräftade den innebörd hans texter har, att teknik inte förändrar människor, människor förändrar människor. Nåja, nu får det räcka medpekoralen.

Så var står vi idag, vilket värde har Masudas förutsägelser från den tid då han chefade för Japans framtids institutoch drömde fram sitt computopia?

I sin lilla text finns i stort sett alla grunder för all IT-politik:e-förvaltning, digitala bibliotek, e-hälsa, e-utbildning, masskommunikation och multimedia med interaktivitet. Inte mycket skiljer i sak mellan de förslag Masuda för fram i den text som i grunden formulerades redan i början av 70-talet, med vad som senare Al Gore presenterar som National Information Infrastructure 1991, Bangemann 1994, eller för all deli IT-Kommissionens betänkande 1994, och de svenska IT-propositionerna 2000 och 2005.

Hur långt har vi kommit och vad återstår, i dessa dagar då Kommissionen står i begrepp att formulera en ny gemensam Europeisk IT-politik för åren 2011 till 2015? Vilken IT-politik är alls möjlig? Ja, inte det vi trodde 1976, 1991 eller 2005. Men medan ganska lite har hänt om man ser till visionerna har otroligt mycket annat hänt. Och inte sällan klagar vi på att vad politiken och den allmänna meningen efterlyser inte realiseras. Telemedicin och e-förvaltning kan tjäna som exempel. Tålamodet med det som ibland kallas implementeringsunderskottet på dessa områden kan ibland tryta. Men kanske har förväntningarna varit för höga?

Fantasin om vad som borde vara möjligt springer före de institutionella trögheter som måste följa med för att förändringarna ska kunna realiseras. Men gräset växer inte fortare för att man drar i det.

Så hur ska en samtida IT-politik se utför att nyktert ta hänsyn till trögheter men samtidigt nyttiggöra tillgänglig teknik för att på bästa sätt leverera produktivitetsökning i ekonomin, arbetstillfällen och bättre utnyttjande av skattepengar? Där lämnar inte Masuda några svar annat än att det bara är människans ansträngningar som möjliggör förändring.

                                                                                                             2009-04-12

Tomas Ohlin

”The most critical”, sade Yoneji Masuda, ”is to reach out, and to create the open network”. Vi promenerade på Skeppsbron, det var 1977, en kylig och grå eftermiddag I oktober. Jag minns att jag tänkte på hans ordval, han använde ofta ordet ”critical”. Vad han syftade på, som jag tolkade det, var viktig, känslig, betydelsefull.

Vi var båda fyllda av fascinerande och avlägsna funderingar om ett nytt samhälle, så långt borta. Men vi hade ny mening i de gamla orden.

Först idag förstår jag så mycket mer av vad han ville. Låt oss fortsätta samtalet, Yoneji. Visst finns du, även om du inte fick uppleva det nya seklet.

Jag hade träffat Yoneji vid en tjänsteresa till Tokyo ett år tidigare. Han hade blivit inbjuden att tala vid en ståtlig sammankomst på MITI-departementet, den då dominerande kraften nära den japanska regeringen. Jag minns att jag blev imponerad av hans lyft, hans stora ord. Informationssamhället, vad menade han? Man sade att han skrivit en bok om det, men den fanns bara på japanska. Han hade skaffat sig ett anseende med den, även om få bedömare ännu använde ordet. Man var ännu inne i industrisamhället, och särskilt var MITI det, och så även den grupp jag reste med. Men det fanns tänkare som extrapolerade, och någon av dem hade bjudit in Masuda. Man lyssnade, trots att han uppenbarligen mest var att se som en framtidsprofessor.

Jag tyckte han hade något som gav mig kårar på ryggen. Kårar av spänning. Ett stillsamt yttre, men med så spännande ord. Ett samhälle där en fundamental valuta hette information, och som byggde på vidsträckta nätverk.

På mitt skrivbord hemma låg en PM från 1974 på kanske 20 sidor, skriven av en tysk tänkare, Klaus Lenk, en rapport om det offentliga informationssamhället, en rapport som han färdigställt åt OECD. Lenk använde inte ordet informationssamhälle lika tydligt som senare Masuda, men det fanns stora likheter mellan de båda. Fokus för intresset var det offentliga systemet, inledningsvis exemplifierat av en utbildningsapparat, en vårdapparat m m som tog nya metoder och former till sig. Man var inte längre beroende av gårdagens organisation och kommunikation. Jag hade blivit oerhört fascinerad.

Lenks rapport låg länge framme på mitt skrivbord, upp till höger, många, många månader. Jag tyckte om att titta på den. Och nu mötte jag en tänkare på andra sidan jordklotet, som umgicks med liknande och än större tankar.

Ett samhälle där det fanns plattformar där människor och system rörde sig, där inte marknaden ensam styrde, där det också fanns ett socialt medvetande, en hänsyn i de stora öppna systemen. En struktur för kontakt.

Efter föredraget pratade jag med Masuda om samarbete. Han var vänligt intresserad, vem var jag? Och samarbete, hur då?

Det tog en tid innan jag, som då arbetade på Styrelsen för Teknisk Utveckling, lyckades få honom att komma till Stockholm, för att ge föreläsningar, och för att diskutera. Vi kom att bli goda vänner, och han var en av de få som omedelbart förstod vad Bertil Thorngren och jag hoppades på med vårt regionala kommunikationsprojekt TERESE. Vi ville pröva ny social kommunikation, förmedlad i första hand via telefonnätet, med små terminaler med akustiska modem. Trots att vi egentligen inte var klara med våra tankar så förstod han.

Vi tänkte på samma sätt kring det öppna och icke-formbundna samhället. Ett samhälle som då ännu inte fanns.

Jag besökte Masuda i Tokyo i april 1978 och fick då en personlig gåva. Det var ett emblem där han med sirlig stil hade textat ”Man is the only living thing who can transform himself through his own efforts”. Underskriften var skriven med darrande bläck. Jag kände, och känner än den underbara kontakt det förmedlade.  

Hans bok ”Informationssamhället” kom småningom ut också på engelska, och han hade vänligheten att där ta in en beskrivning av Terese, som jag sänt honom ett utkast till. Det var hans sätt att tacka och betona gemensam förståelse.

Vi hade senare kontakt via brev, och i annan konferensmiljö. Jag fick andra arbetsuppgifter. Men vi visste båda att det nya öppna samhället skulle komma. Jag längtade efter hans tankar och vackra ord. Han samhälle har kommit, även om det tagit tid.

Phil är professor i Information Studies vid UCLA och var under 90-talet och början av 00-talet en aktiv röst i Internetsammanhang, främst genom sitt nyhetsbrev RRE, Red Rock Eater News Service (Nyhetsbrevets extremt avskalade format med en pekare till en webbplats kompletterat med en beskrivande rad eller två var inspirationen till Nitas nyhetsbrev där jag var den förste föreståndaren.).

Förutom nyhetsbrevet och vetenskapliga publikationer skrev Phil också flera riktigt bra essäer om den ökande betydelsen av datorer och Internet och handfasta råd till studenter. Allt publicerade han fritt tillgängligt på nätet och han undvek att sända sina artiklar till renommerade men dyra vetenskapliga journaler som kunde gett honom välförtjänt akademisk meritering.

När jag själv var forskarstuderande på Tema T i Linköping, följde jag hans nyhetsbrev och tog del av essäer som Find your voice, och How to enjoy a convention. I en annan essä, How to be a leader in your field, tipsar Phil om att man ska som ung forskare ska ta rygg på en förebild och närma sig den personen för att få del av den bästa tänkbara kompetensen och miljön inom det område du är intresserad av. Jag läste en tidigare version av artikeln som hette Networking on the Network, och använde mig av hans förslag och sökte up den bästa förebilden jag kände till inom mitt eget område: Phil Agre. Han nämnde aldrig ironin i att han själv blev offer för sin egen manual utan bjöd generöst in mig att spendera ett halvår i början av 2000 vid hans institution.

Jag lärde känna Phil som vänlig och hjälpsam men han föredrog att hålla all kommunikation på e-post. En doktorand han handledde upplevde en del frustration av att aldrig få handledning ansiktet mot ansikte. Phil envisades att läsa det hon skrev och kommentera på e-post istället. För de flesta doktorander är det snarast tvärt om: verkliga möten med en handledare som kanske eller kanske inte har läst vad doktoranden har skrivit.

Phil höll kurser som var övningar i att utifrån vardagliga behov och gissningar om hur tekniken skulle se ut om några föreslå tjänster som kunde levereras på en telefon eller något vardagligt objekt som en nyckelknippa, plånbok eller glasögon. Vid dessa tillfällen var han all business. Han gav instruktioner, delade upp grupper och försvann tills det var dags för redovisning. Under tiden övningarna pågick var han tillgänglig på e-post för stöd och råd. Formatet för kursen ser ut att vara detsamma till 2007. Det kanske inte är en banbrytande modell för en kurs men det faktum att studenterna hörde hemma i området LIS, Library and Information Studies, gav ett fokus på information och relationen mellan användare och information som var annorlunda än vad man ser hos teknologer, beteendevetare och formgivare, vilka oftast fokuserar ensidigt på tekniken, människan eller designen.

När jag vid ett tillfälle höll en föreläsning för institutionen som jag gästade, kom Phil precis när jag börjat tala och gick vid det sista ordet. Under det halvår jag var vid UCLA bytte jag inte tre ord med honom och jag såg honom aldrig på sitt rum. Om Phil var obekväm med sociala situationer ansikte mot ansikte så var det inte för att han inte förstod sig på andra människor, det visar den lysande artikeln How to help someone use a computer, som han skrev 1996 och som borde vara obligatorisk läsning för alla.

Phil var en lysande förebild på flera sätt. Jag hoppas han sitter på en paradisö och sorterar sin samling billiga bläckpennor.

Uppdatering, januari 2010: Goda nyheter: Phil uppges vara vid liv och har lokaliserats av lokalpolisen i Los angeles!

När det gäller mitt första påstående, att det går att kontrollera Internet, så erbjuder mina kollegors svar en viss variation. Palle spekulerar om att kontroll på Internet är ”näst intill omöjligt”, eller i vart fall ”mycket svårare än i det verkliga fysiska livet”. Så är det nog i vissa avseenden, men i andra så är det mycket lättare—på Internet efterlämnar vi spår som i både uttryck och omfattning saknar motstycke i det fysiska livet. Carl är i någon mening inne på samma linje, men tillägger att det i vart fall finns de som ”gör ärliga och helhjärtade försök”. Nicklas ger mig slutligen ett direkt stöd när även han menar att ”ja”, det går att kontrollera Internet, men tillägger att komplexiteten och dynamiken är stor.

Nina, Anders, Carl, Nicklas, och Jussi belyser alla relationen mellan kontroll och maktutövning. Internet har på fler än ett sätt kommit att utmana tidigare rådande maktstrukturer. Nicklas breddar i detta sammanhang synen på kontroll genom att påpeka att Internet har gett individer ökad kontroll över informationsproduktion, vilket har förskjutit makten över formulerandet av både dikt och sanning från ”informationsindustrierna … [till] proletariatet”. Nina illustrerar motsatsen genom att hänvisa till hur utfallet i kontrollsatsningar som IPRED resp. PSI speglar redan etablerade maktstrukturer.

Relationen mellan kontroll och maktutövning är både slående och relevant, men den för inte diskussionen framåt. Möjligtvis så understryker den betydelsen av de frågor som jag önskar att kontrollivrare i större utsträckning skulle anstränga sig för att besvara. Kontroll i bemärkelsen styrning och övervakning har nämligen, lika lite som maktstrukturer, ett egenvärde. För att vara berättigad så måste den motiveras, dess effektivitet måste analyseras, och dess konsekvenser blottas. Först i ljuset av detta kan kontroll accepteras i ett demokratiskt samhälle.

I detta sammanhang bidrar Anders svar med en viktig pusselbit. Det som sker på Internet påverkar samhället, ”Internet är ingen ö”, vilket ställer samma krav på möjligheter till ansvarsutkrävande och sanktionsmöjligheter på Internet som i samhället i övrigt. Jag kan inte annat än att hålla med. Men även det omvända är sant. Samhället utspelar sig idag lika mycket på Internet som på torget, i skolan och på arbetsplatsen. Vi måste därför ställa samma krav på hur ansvarstagande utkrävs och sanktioner genomförs oavsett om de handlar om Internet eller samhället i övrigt.

Det är i det senare som IPRED fungerar avskräckande. Det är nämligen svårt att hitta exempel på övervakning i samhället i övrigt som genomförts mot bakgrund av en så pass bristfällig analys av motiv, effektivitet och konsekvens.

Användningen av fartkameror illustrerar väl hur det kan gå till vid sidan av Internet. I Sverige dör årligen ca 400-500 personer i trafikolyckor (inom EU ca 40,000). För hög hastighet anses vara en av de största riskfaktorerna i samband med trafikolyckor med dödlig utgång. NTF menar att ca 100-150 liv skulle kunna räddas varje år om alla höll hastigheten. Det skulle inte vara vare sig extraordinärt dyrt eller särskilt tekniskt komplicerat att åstadkomma en realtidsövervakning av samtliga bilar och tunga fordon i Sverige (särskilt som åtgärden skulle spara samhället kostnader om i runda slängar 2-3 miljarder kr per år). Det måste även anses vara särdeles angeläget från ett mänskligt perspektiv.

Vi är dock långt ifrån ett sådant system—priset i form av förlorad frihet anses helt enkelt vara för högt. Vägverket utredde nyligen möjligheten att utöka de befintliga fartkamerornas funktionalitet till att även mäta fordons hastighet mellan olika kameror längs ett vägavsnitt. De fick en del kritik mot förslaget eftersom det kräver att alla bilister fotograferas, även sådana som inte kör för fort, även om kritiken inte på något sätt var lika omfattande som vid införandet av IPRED. Ändå valde Vägverket att inte genomföra förslaget, vilket motiverades med att det finns en risk att trafikanter skulle uppleva systemet som kränkande.

Det är inte enbart Vägverkets beslut att förkasta förslaget som är intressant. I Sveriges Radios intervju med Anders Wiman (utredare på Vägverket) framgår även att förslagets effektivitet analyserats och, inte minst, att de vägt förslaget mot ett antal alternativa lösningar. Det senare efterlyser även Jussi i sitt svar när han ställer frågan ”hur skulle man göra annars?”. Kontroll är nämligen inte det enda sättet att nå ett samhälleligt mål, och i de fall kontroll är nödvändigt så kan det utföras på många olika sätt.

Anders föreslår i sitt svar ett alternativ till IPRED, att ”träda in för att åstadkomma den strukturförändring som tiden ändå till sist kommer att utkräva”. Ett annat alternativ hade varit att inte träda in vilket måhända även det skulle åstadkomma den efterfrågade strukturförändringen. Ett tredje alternativ hade varit att överlåta övervakningen till rättsvårdande myndigheter. För att bringa reda bland dessa alternativ, och slutligen väga dess för och nackdelar, så måste man dock först grundligt analysera motiv, effektivitet och konsekvens av föreslagna åtgärder. Det gäller sedan länge kontrollåtgärder i samhället i stort, och det borde i samma utsträckning gälla i frågor som är begränsade till Internet.

Jag undrar fortfarande när vi ska få uppleva det?

Vad har vi för anledning att övervaka och styra nätet? Hur och hur mycket ska vi övervaka och styra nätet? Vilka konsekvenser, önskade och oönskade, har ett sådant tänkt förfarande? Det är bra frågor, men jag tycker det borde fogas en ytterligare fråga till listan: Hur ska vi göra annars?

1. Så varför skulle vi vilja övervaka och styra nätet?

   Det finns många som reagerar reflexmässigt positivt till övervakning av mänskligt beteende när den överskrider konvenansens gränser. Vi vill skydda våra svaga - till exempel, med hänvändelse till att spelberoende behöver skyddas från utländska spelföretag (kraftigt uppbackade av särintressen i Sverige) föreslogs nyligen i en utredning att internettrafik till utlandet skulle övervakas och i förekommande fall filtreras av tjänsteleverantörer (SOU 2008:124). Och som tonårsförälder brottas jag konstant med ett mer lättsmält exempel: jag vill kunna utöva mitt föräldraskap på ett vettigt sätt.

   Få av oss anser annat än att barn bör skyddas från otäckheter av sina föräldrar och andra ansvariga vuxna. Dessutom anser nästan alla av oss att samhället bör hjälpa föräldrar och andra ansvariga vuxna att utföra den uppgiften på ett bra sätt. Vad som är otäckt och sådant barn bör skyddas från kan vi däremot vara oense om. Det är en rimlig anledning att börja tala om att övervaka nätanvändning.

2. Hur kan vi som förmodat mer ansvariga vuxna kunna övervaka och i förlängningen styra barnens nätanvändning?

   Mina barns skola prenumererar på någon slags filtertjänst så att skolans datorer inte går att använda fritt. Vissa sidor och vissa informationskällor är blockerade. Dessutom har skolan distribuerat ett mycket illa formulerat regelverk för skoldatanätet, där andemeningen är vällovlig och tydlig.

3. Vilka konsekvenser har övervakningen?

   Skolans regler har inte så stor praktisk betydelse. Barnen tar inte så stort intryck vare sig av reglerna eller filtren utan använder anonymiseringstjänster om de behöver dem. Eller använder datorer annorstädes. De verkar för barnen vara ytterligare en typisk sådan barriär som de finner i många vardagliga sammanhang som kan kringgås vid behov men som inte hindrar dem nämnvärt i att göra det de vill ändå: de flesta barn är inte särskilt intresserade av att annat än i undantagsfall surfa efter anstötlig information. Den viktigaste effekten är signalen till barnen om vad som är acceptabelt i skolan. Där gör de illa formulerade reglerna mycket lite — såvitt jag kan avgöra undergräver de snarare än underbygger skolans auktoritet. Signalerna finns där ändå: pedagogerna på skolan gör ett gott jobb i livskunskap.

4. Hur skulle man kunna göra annars?

   Ett filtersystem är lätt att kringgå även för barn och ger de närvarande vuxna ett falskt ryggstöd att luta sig mot. Hade vi ett filter även hemma skulle vi kunna ha färre samtal med barnen om hur de bör eller ska bete sig, men det vore nog inte önskvärt. De samtalen är inte bortkastad tid eller ansträngning. Om vi hade ett filtersystem skulle vi dessutom ha delegerat de redaktionella besluten till någon annan grupp människor vars åsikter vi eventuellt inte skulle delat, och därigenom också gjort internet till just en ö där speciella regler gäller.

   Det är inte så vi bäst förbereder barn för vuxenlivet. Nätbeteende är ytterligare ett sorts socialt beteende, det vi som människor är byggda för, och lyder under samma sorts generella principer som andra sociala sammanhang. Barn bör förstå att deras beteende påverkar andra både uppbyggligt och raserande och att det de observeras göra påverkar andras bild av dem. Precis som på bussen, vid middagsbordet, i lektionssalen, på skolgården. I vissa av de sammanhangen finns det tydliga och explicita regler för beteende — regler som kan följas, kringgås (provokativt eller i lönndom) eller diskuteras. I andra sammanhang är reglerna lite mer svårgripbara och implicita.

   Hemma utövar barnens mor och jag samma tillsyn som vi utövar över annat beteende: vi frågar och pratar med avkomman, försöker bibringa dem värderingar som liknar våra egna. Och kikar över axeln på dem. Vi försöker inte hålla reda på allt de säger till sina vänner, oavsett medium: det vore inte bara opraktiskt utan också ganska tungt och sövande arbete. Vi har fått gripa in i en del samtal, såväl på nätet som utanför nätet, när vi tycker de gått överstyr. Det här innebär förstås en utmaning, i synnerhet om vuxna inte har samma kunskaper som barn om de sociala sammanhangen — men det är just den sortens handledning som vuxenansvar handlar om: att förbereda barn för situationer de inte fått explicit handledning om.

Och det här resonemanget om skyddsvärda barn och företeelser som barn behöver handledning för att möta, vare sig de är på nätet eller utanför det, går att föra över till många andra sammahang.

Det är problematiskt för resonemanget som Markus efterlyser att den som vill ha “åtgärder” (fråga nummer 1) ofta är illa skickade att formulera åtgärder (fråga nummer 2) och obenägna att ta till sig resonemang om oönskade konsekvenser är avsaknad av resultat (fråga nummer 3). Men det bästa svaret är att framhålla alternativ (fråga 4).

I den första, cybertarianska, var svaret på frågan just “nej”. David G Post och andra menade till och med att nätet borde få sin egen jurisdiktion och att det inte skulle vara möjligt att söka införa samma lagar som gällde i övrigt. John Perry Barlow summerade den synen vackert i A Declaration of Independence for Cyberspace:

We have no elected government, nor are we likely to have one, so I address you with no greater authority than that with which liberty itself always speaks. I declare the global social space we are building to be naturally independent of the tyrannies you seek to impose on us. You have no moral right to rule us nor do you possess any methods of enforcement we have true reason to fear.

Men Barlow hade missat en sak. Det ansåg åtminstone Lawrence Lessig som med sin Code and Other Laws of Cyberspace tog upp den kastade cybertarianska handsken. Med hjälp av arkitekturen - koden - kunde cyberspace visst kontrolleras, menade Lessig. Och det innebar att det fanns tvångsmetoder som alla i cyberrymden borde frukta. Kontrollen över arkitekturen skulle kunna bli en kontroll över hela denna nya domän. I denna andra fas började nya kontrollmöjligheter att bli tydliga hot.

Lessig såg hur kommersiella intressen och säkerhetsiver skulle forma en kontrollmakt som helt enkelt skrev om cyberrymden från koden upp. Post och andra avfärdade den tanken som alltför enkel. Framförallt avfärdade de tanken på att det skulle finnas en enda kod. Med Tim Wu konstaterade cybertarianerna att det inte går att styra valet av kod och att kontrollen därigenom avsevärt försvåras. Det är det vi ser i utvecklingen av de ständigt nya och innovativa metoderna för fildelning: ny kod löser upp gammal kontroll.

Men även om detta argument omintetgjorde mycket av Lessigs projekt och argument, så fanns det en annan, blekare verklighet bakom cybertarianernas fryntliga front. Jack Goldsmith och Tim Wu påpekade cyniskt i Who Controls The Internet att statens gamla våldsmakt fortfarande fungerade. Hittade man bara personerna bakom de olika nätnamnen - och det går om man vill, sade de - så gick det fortfarande att slå ihjäl dem. Wu & Goldsmith utgjorde en sorts realpolitisk vändning i kontrolldebattens tredje fas och det är svårt att säga annat än att de har rätt. Med fall som Shi Taos kan man konstatera att statens våldsmakt fortfarande är att frukta på Internet.

Wu & Goldsmiths viktiga fråga var för övrigt en som Markus inte adresserar: vem kontrollerar Internet? Det är i kampen om kontrollen som maktflödena visar sig, och jag tror att det finns mycket att vinna på en närmare analys av vilka olika polyarkiska maktcentra som nu växer fram på nätet.

Samtidigt förfinades Lessigs kontrollteori av Stuart Biegel och andra. Biegel utvecklade i Beyond our control en teori om kontroll som anslöt nära till Lessigs, men tillät för flera olika kontrollerande krafter. Och flera olika nivåer! Biegel tittar på allt från standardisering till mjukvara och hårdvara i sin analys. Biegels forskning gav ett delvis annat perspektiv och fokuserade på en fråga som blivit bortglömd under diskussionens gång - kontrollens objekt och subjekt. Där Lessig närmast slentrianmässigt antagit att kommers och stat skulle kontrollera nätet, öppnades plötsligt en ny analysmöjlighet i subjektfältet: de olika kontrollanterna hamnade i fokus.

Redan tidigt, parallellt med Lessig, hade Andrew L Shapiro i sin The Control Revolution målat en helt annan bild än Lessig. I Shapiros bok är det individerna som får kontrollen över informationsproduktion och distribution i och med nätets framväxt - och det ligger mycket i det. En av de stora förändringarna på nätet är ju marxistisk: kapitalismens teknikframgångar leder till att produktionsmedlen för informationsindustrierna förbilligas till den grad att de plötsligt blir tillgängliga för proletariatet - eller som vi säger: användarna. Och vips! Bloggar och sociala medier är ett faktum och gammelmedia får se problemformuleringsprivilegiet vridet ur sina stelnande vita händer.

Så går det att kontrollera nätet? Svaret är precis som Markus säger ett tydligt “ja”. Men det verkligt spännande är att den utveckling som nu sker tvingar oss att ställa tre nya frågor:

- Vem kontrollerar nätet? Hur ser det polyarkiska nätverket av kontrollerande krafter ut?
- På vilka olika nivåer pågår kampen om kontrollen? Jämför kontrollen över mediernas prerogativ med kontrollen över hårdvaran, exempelvis.

Och sist, men inte minst: vi måste förstå kontrollen som det selektiva tryck som styr nätets evolution - som fildelningen visar är de kontrolltryck vi skapar bestämmande för hur investeringar i ny teknikutveckling utformas. Det i sig betyder att när vi kontrollerar nätet evolverar vi det också i en viss riktning. Hur kan vi faktorera in detta i vår politiska analys?

Här kan man låna in ett helt annat bildkomplex. Vi kan kontrollera nätet lika bra som vi kan kontrollera klimatet - utan precision och med stor potential att påverka det framtida möjliga samhället. Nätförändringar och klimatförändringar kanske äger samma komplexitet och delvis samma politiska dynamik.

Kanske viktigast är att inse att kontrollen är det som skapar nätets nytta. Till vilken glädje är en socio-teknisk artefakt som helt ligger utanför vår kontroll?

Ett upplevt behov att upprätthålla en ordning är ett starkt motiv för kontroll. I MUD:en var det en begränsad ordning, ett litet samhälle. Där det finns ett samhälle finns kontroll. Kontrollen reglerar samhället. Och det behöver kompletteras med ansvarsutkrävande och sanktionsmöjligheter för att få den reglerande effekten.

Idag är det inte längre små MUD:ar på Internet som motiverar kontroll. Samhället har flyttat in och med det alla normalt förekommande kontrollbehov som finns i samhället, och med det ansvarsutkrävande och sanktionsmöjligheter. Eller kan Internet vara undantaget samhällets normer? En experimentverkstad för spontan självreglering? Samhället har utvecklat former för social kontroll under lång tid, och formaliserat oskrivna sociala kontrakt i formella fördrag. Är Internet ett annat slags samhälle som behöver utveckla sina egna normer? Hur lång tid ska det få ta i så fall? Markus nämner som exempel upphovsrättslagstiftningen och antyder i all stillsamhet att normer och tekniska förutsättningar kanske ändrats sedan 50-talet. Kanske det, eller kanske inte det. (För egen del tror jag det skett en förändring men inte mot en normupplösning av rätten till personligt erkännande och ekonomisk vinning, utan mot en ny ekonomisk jämviktsfördelning av tillgång och efterfrågan på immateriella produkter, vilket tillgångssidan inte mött med nödvändig strukturförändring och lägre prisjämvikt, och som efterfrågesidan därför dissar genom att pilutta priset och sno varan istället, varpå regleringsfunktionen träder in. Men hur träder den in, den träder in med IPRED. Ett alternativ kanske hade varit att träda in för att åstadkomma den strukturförändring som tiden ändå till sist kommer att utkräva? )

Vi kan knappast skilja mellan normer för samhället och normer för Internet. Internet ärsamhället goddammit. Kan vi ha ett samhälle utan kontroll? Utan ansvarsutkrävande? Utan sanktionsmöjligheter?

Hur mycket kontroll behövs, frågar Markus. Kanske just precis så mycket som krävs för att reglera samhället. I de flesta fall räcker det med självreglering i andra fall krävs mer formell reglering. Men kontrollen rör inte bara medborgare, den rör också marknader. Och konsekvensen av kontroll, ja, det kan vara ett bättre fungerande samhälle, eller motreaktioner på kontrollen, försök att undandra sig kontrollen, utan att för den skulle vilja undandra sig samhället. Får man det; delta i samhället men vägra samhällets reglerande kontroll?

Internet är ingen ö.

Anders