I detta svar tillåter jag mig att fundera fritt kring analogier till den spektrumallokering på nationell nivå som avsågs i Carls ursprungliga brev.
Ordet spektrum betyder energifördelning över ett frekvensområde. Vi har ett (oändligt) antal frekvenser mellan fmin och fmax och för var och en av dessa kan vi mäta hur mycket innehåll det finns. Om flera signaler förekommer på samma frekvens, så kan vi inte skilja dem åt när vi tar emot signalen (om inte…se mitt andra svar). Därför måste rättigheterna till att använda olika frekvenser fördelas, för att undvika krockar.
Att fördela energi över ett frekvensspektrum, och över tiden, är precis vad att komponera musik handlar om. Vi har det hörbara området (ca 20Hz-20kHz) och hörselns begränsningar vad gäller upplösning i frekvens och tid som givna begränsningar. Vi har också perceptionens komplicerade mekanismer (informationsinnehåll/tid, minnets funktion över olika tidslängder, etc) som styr vad som utgör meningsfull musik.
Jag har faktiskt varit inbjuden till två kollaborativa ljudprojekt där var och en tilldelats en specifik del av det hörbara frekvensområdet att arbeta med. Detta är en ganska konstig princip för samexistens i ljudrummet. En väsentlig skillnad mot hur radiovågor normalt används är ju att ett ljud oftast består av ett antal frekvenser på en gång, oftast i form av övertoner, dvs jämna multiplar av en viss frekvens (100Hz, 200Hz, 300Hz, osv). Relationen i ljudstyrka mellan dessa bestämmer klangfärgen. Flera toner tillsammans, t ex ett ackord spelat av flera instrument, skapar ett väldigt komplext spektrum, men örat har som sagt en (begränsad) förmåga att särskilja ljud trots att de överlappar varandra i spektrat.
Musik innehåller ofta flera parallella skeenden. För att tydliggöra dessa kan man arbeta med kontrasterande klangfärger (=skillnader i spektralt innehåll), stora kontraster i tonhöjd (stort avstånd inom spektrat) eller tidsfördelning. Man kan arbeta med tydliga ansatser i ljuden som hjälper örat att “hitta” ett visst ljud bland många andra, eller genom kontrasterande riktning (örat urskiljer toner som hör till samma ljud mycket baserat på deras gemensamma rörelser).
Det här gäller naturligtvis oavsett om man komponerar för traditionella instrument, eller om man skapar elektronisk musik där ljuden kan se ut hur som helst. Ett fantastiskt exempel på det förra är hur Debussy har orkestrerat sin opera Pelleas & Mellisande, där sköra sångstämmor hela tiden går fram tydligt i orkestern, tack vare att han lämnar plats i spektrat för röstens betydelsebärande frekvenser.
Men komponerande har vissa likheter med de TV-sändningar som Carl kritiserar… Tonsättaren har bestämt hur det hela skall låta, från början till slut, och det finns inte mycket interaktion mellan upphovsman och lyssnare. Musiken är ett objekt som man kan betrakta, under den tid den pågår.
Motsvarigheten till interaktiva tillämpningar skulle i så fall vara improvisation, en improvisation mellan medmusiker. En bra improvisatör måste kunna lyssna, och lämna plats för andra (i spektrat, och i tiden). Det handlar om att fördela det givna frekvensutrymmet. Vi använder alltså tidsmultiplexering och dynamisk frekvensallokering medan vi spelar. Men vi kallar det något annat.
Det tonsättaren gör så att säga i förväg, baserat på kunskap om hur instrumenten låter och den musikaliska effekt han vill ha fram, det lär sig improvisatören att göra i realtid, i samspel med andra.
En annan relevant analogi är samtalet. I en dialog förhandlar vi om tidsutrymmet och frekvensutrymmet hela tiden. Om vi faller varandra i talet så backar båda, och sonderar vem som kan tänkas börja. Vi väntar inte riktigt lika länge, och den som börjar kanske gör det ensam, medan den andre väntar. Detta är väldigt likt hur vissa datakommunikationstekniker fungerar (t ex ethernets föregångare, radionätet Alohanet, som utvecklades på Hawaii 1970).
Ordet “överrösta” är också värt att fundera över. Det handlar ju bokstavligen om att konkurrera om spektralt utrymme, att med våld ockupera det.
Så, än en gång är frågan: kan vi använda dessa dynamiska allokeringsprinciper i de sammanhang som ni andra talar om, för att dynamiskt fördela begränsade spektrala resurser? Det görs naturligtvis redan inom specifika kommunikationstekniker (ex GSM, WLAN), men kan de också användas i större skala, mellan konkurrerande tekniker? Och kan vi använda något som liknar hörselns förmåga att urskilja komplexa överlappande fenomen i ett relativt mättat spektrum?
