Att diagnosticera ett övervakningssamhälle

Snart ska datalagringsdirektivet införas i svensk rätt och ytterligare en integritetsdebatt är att vänta. Den svenska integritetsdebatten ekar redan långt bortom Sveriges gränser och lagstiftningsarbetet med den så kallade FRA-lagen och införandet av IPRED har diskuterats inte bara i svensk press, utan även om utomlands. Kanske borde vi därför inte vara förvånade över att läsa omdömen som:

European Examples of surveillance are also common, as the example of Sweden, the prototype of a modern surveillance society, illustrates. For reasons that are more fully developed below, Sweden is the model surveillance society in the Western World, because of its high degree of automation, the pervasiveness of Personal Identification Numbers (PINs) to facilitate record linkages and the extent of data transfers between the public and private sector. (Fotnot utelämnad). Further, a complex legal structur, dominated by the principle of openness in its famous Freedom of Press Act, makes available to third parties a wide range of identifiable personal data that are normally kept confidential in other countries.

In Swedish society only a limited amount of space - physical, mental and behavioral is left for the individual in his or her relations with the government and with other persons. [...]
In practice, there is relatively little personal information that one can keep secret from the government or other individuals in Sweden. [...]

Sweden is not making social policy choices based on a careful balancing of conflicting values and goals, but is rushing headlong into cumulative technological applications without sufficient consideration of privacy interests.

Orden är David H Flahertys och de kommer från hans bok Protecting Privacy in Surveillance Societies. Men det kanske mest intressanta med dem är att de skrevs 1989 — för 20 år sedan.

Den som läser om Flaherty i dag slås av misstanken att FRA-debatten och IPRED-diskussionerna kanske inte är nya fenomen, utan i stället en del av den svenska politiska strukturen. För tjugo år sedan handlade diskussionen om folk- och bostadsräkningen och projekt Metropolitan - det gigantiska sociologiska projekt som skapade ett longitudinellt register för att undersöka sociala förändringar i samhället.

Men då lämnas vi med en besvärlig fråga: varför är Sverige ett land där den personliga integriteten tillmäts så begränsad betydelse? Vad är det i den svenska politiska modellen, eller i det svenska samhället, som om och om igen leder oss i riktning mot övervakningssamhället i stället för mot en friare personlig sfär?

Flahertys förklaring andas politisk kritik. Han nämner socialdemokraternas syn på ekonomisk brottslighet och deras långa maktinnehav som bidragande orsaker till den utveckling Sverige genomgått. Folkhemmet och den sociala ingenjörskonsten kräver att individen reduceras till en hanterlig datamängd som kan fogas in i allt mer komplexa modeller och nya politiska projekt. Mot detta står liberala bråkstakar som Jan Freese i Flahertys historieskrivning.

Den förklaringen skorrar litet i ljuset av vad som hänt de senaste tjugo åren. Socialdemokratins hegemoni har naggats i kanten och vi har fått en ny borgerlig regering som inte tycks ha drivit utvecklingen i en radikalt annorlunda utveckling. Visst, någon kunde kanske hävda att med den långt gångna kamp om mitten som politiken blivit kanske det politiska klimatet är konstant över tid, men det blir väl lättköpt.
Kerstin Anér, svensk riksdagskvinna vid den här tiden, lanserar i Flahertys bok en annan förklaring: hon menar att det beror på det starka förtroende i Sverige för staten och överheten. Anér skrev en fantastisk liten bok om informationssamhället, som hon kallade Datamakt som kom ut redan 1975. I den skriver hon om att mycket av tekniken används i akt och mening att hjälpa medborgarna, men:

I en mängd fall har medborgaren ingen möjlighet att själva bestämma om han vill lämna ifrån sig uppgifter eller inte. Om han söker plats, svarar han på de frågor som ställs (och somlinga av dem kan vara “projektiva”, dvs. svaret avslöjar helt andra saker om den utfrågade än han själv är medveten om); söker han samhällshjälp av något slag är han också i en tvåmgsituation att svara. [...] Denna övervakning sker givetvis för det mest i de bästa avsikter. Allmänheten kräver t.o.m. ofta att åtgärder ska vidtas så rättvist som möjligt [...] (s 212-213)

Vårt förtroende för staten vilar alltså på en övertygelse om att den kan se till att skipa rättvisa så effektivt som möjligt. Vi vill att övervakningen ska vara rättvis. Det kan vara en förklaring till att samtidigt som vi debatterade FRA och IPRED så gled Proposition 2007/08:160 Utökat elektroniskt informationsutbyte obemärkt genom riksdagen - utan yttranden eller motioner. I den möjliggörs den samkörning som Flaherty menade hela tiden var risken för det svenska övervakningssamhället (det var så vi kallade det då, att myndigheter hade ett utökat informationsutbyte, samkörning) - men det sker i rättvisans namn och för att stoppa bidragsfusk eller felaktiga utbetalningar som vi ibland så nervöst kallar det. Propositionen är entydig i sitt syfte:

I propositionen föreslås vissa lagändringar för att möjliggöra ett utökat elektroniskt informationsutbyte mellan myndigheter. Förslagen avser Migrationsverket, Försäkringskassan, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten (KFM), Statens pensionsverk (SPV), Centrala studiestödsnämnden (CSN), Arbetsförmedlingen, arbetslöshetskassorna och kommunernas socialnämnder.
Förslagen syftar till att minska de felaktiga utbetalningarna från välfärdssystemen, öka effektiviteten vid myndigheterna samt förbättra servicen i förhållande till enskilda.
En författningsreglerad uppgiftsskyldighet föreslås för Skatteverket gentemot SPV och socialnämnderna. Vidare föreslås en motsvarande uppgiftsskyldighet för CSN gentemot socialnämnderna, för Arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassorna gentemot KFM och socialnämnderna, samt för Migrationsverket gentemot Försäkringskassan.

Det föreslås att informationsutbytet huvudsakligen ska ske genom s.k. direktåtkomst.

Utskottet hade inga synpunkter och beslut fattades enligt acklamation. Inga diskussioner, inga bloggstormar, inga upprörda ledarsidor, inga upprop eller pressade riksdagsmän. Beslutet fattades med acklamation.
Visst är det intressant? Förmodligen skulle man kunna argumentera för att mängden data om oss som medborgare som kommer att flöda i det system för utökat elektroniskt informationsutbyte som vi bygger här kommer att vara mycket större än den mängd data som FRA kommer att få tillgång till efter de förändringar som nu skett i det lagförslaget.

Det ska inte missförstås som att jag vill relativisera FRA-förslagets problematiska inslag, emellertid. Det skall förstås som en kommentar om proposition 2007/08:160.

Det finns fler intressanta exempel på den här dissonansen i det allmänna rättsmedvetandet. Kameraövervakningen är ett exempel. Att Stockholms Lokaltrafik beviljats kameratillstånd i alla bussar och även på tågstationer ledde visserligen till några artiklar i dagspress, men inte mycket mer än så. Beslutet togs redan 2006 och är i dag i full gång. Även i vagnarna finns övervakning och år 2007 fick även fotbollsklubbar tillstånd för kamerövervakning för att förebygga bråk vid matcherna.

Intressant nog nekades år 2008 amerikanska ambassaden tillstånd att filma utanför sitt stängsel för att intrånget i den personliga integriteten bedömdes för stort för de som kunde tänkas vandra förbi där. Fundera på det. Om du åker buss dit kommer du att vara filmad hela vägen, men när du kliver av skulle det vara ett integritetsintrång om du filmades utanför vad som rimligen måste vara en av de mer hotade ambassaderna i Sverige. Det är intressant!

Låt oss hårdra: det verkar som om svenskar accepterar och välkomnar övervakningssamhället i de delar det motiveras med kamp mot vardagsbrottslighet och bidragsfusk, samtidigt som vi gör motstånd mot övervakning som motiveras med kamp mot organiserad brottslighet, terrorism, stora företagsintressen eller främmande makts önskningar.

Den svenska integritetsdebatten styrs av vem som övervakar oss. Är det en mystisk underrättelseorganisation, diffusa upphovsrättsintressen eller den amerikanska ambassaden så gör vi motstånd. Är det bussbolaget, försäkringskassan eller fotbollsklubben så tycker vi att det är helt okej. I det senare fallet handlar det ju bara om vår trygghet. Tänk på de underbara små klisterlapparna i tunnelbanan:

För din trygghet!

Men legitimerar verkligen tryggheten övervakning? Eller skapar vi ett samhälle som hela tiden tenderar mot mer övervakning också där vi inte vill se den? För att citera Anér igen:

[...] att ett i och för sig godtagbart samhällsändamål eftersträvas med metoder som är effektivare än någonsin förut - och just därför får bieffekter som kan bli mycket större än de resultat man velat nå från början. (s. 216).

Detta gäller särskilt när vi litar på övervakarna. Tänk bara på alla de data som samlas in under kameraövervakningen eller i kampen mot fusket. De kan missbrukas likaväl som de data som samlas in av FRA eller amerikanska ambassaden. När vi bygger vår analys av integriteten på frågan om vem som övervakar glömmer vi de många bieffekter och risker som uppstår i och med ansamlingen av data på en mängd olika punkter i den offentliga förvaltningen.

Tillbaka till Flaherty. Den bild han tecknar av ett Sverige som redan är ett fullfjädrat övervakningssamhälle ställer oss inför frågan hur det kan komma sig att inget förändrats på tjugo år. Flahertys egen politiska kritik måste vi nog förkasta för att i stället lyssna mer till Anér som istället pekar på förtroendets roll i övervakningsdebatterna. Hennes egen bok - som kom ut för 34 år sedan - blottlägger källan till problemet: att det svenska samhället är byggt på ett rättvisepatos och en längtan efter trygghet som nödvändiggör detta förtroende för övervakarna - men bara om de lovar just trygghet.

Men det betyder att förklaringen till varför integritetsdebatten inte förändrats på tjugo år, och varför vi fortfarande lever i världens mest transparenta samhälle, är att vi litar allt mer på våra övervakare och välkomnar dem för vår trygghets skull. I Sverige är panoptikon ett kollektiv där vi hjälps åt att snickra på bygget tillsammans med de vi litar på.

Slutsatsen blir oundviklig: vårt land lider av Stockholmssyndromet, sedan snart tjugo år eller mer.