Svar: Att diagnosticera ett övervakningssamhälle

Vill vi eller vill vi inte ha ett informationssamhälle? Jag tror svaret skulle vara jakande från Masudabloggens medlemmar (om inte så ser jag fram mot att höra varför). Men om svaret från Nicklas är ja, så råkade han kanske sätta fel rubrik. Den rätta rubriken borde vara “integritet i informationssamhället”.

Är det rimligt att tro att vi kan ha ett informationssamhälle utan sensorer som kameror, utan registrering av händelser och utan informationsutbyte? Kan man ha ett informationssamhälle där “samkörning” uppfattas som ett fult ord?

För egen del vill jag gärna ha ett informationssamhälle men inte ett övervakningssamhälle. Jag värnar min och andras integritet och jag är ganska säker på att staten gör det också.

Det första problemet med rubriken är att när man introducerat ordet “övervakningssamhälle” så har man presenterat en politisk ståndpunkt. Jag tycker det är tråkigt att diskussionen sällan är annat än politisk, att argumenten återkommer till ett kattrakande om vad som är normalt och friskt eller avvikande och sjukt, kanske till och med i behov av diagnos. Där har vi det andra problemet med rubriken; en antydan att något är sjukt och i behov av diagnos, men att det finns något som är friskt och normalt. Please, tell me, vad är normalt i det här sammanhanget?

I min mening finns en viktig fråga som lämnas orörd: är trygghet och integritet oförenliga? Jag tror inte det, men vi behöver principer för att dra gränser för trygghet och integritet. Vi behöver tillit till reglerande system för att upprätthålla sådana gränser. Vi har demokratiska metoder för att göra bådadera.

Eftersom jag inte tyckt att integritetsdebatten är tillräckligt viktig eller intressant för att följa den så är jag kanske politisk naiv. Jag har därför två frågor till debatten (och det är ett försök att sortera mitt inlägg):

1) Varför denna fruktan och politiska fixering vid informationsmakt? Skiljer sig den från statens våldsmakt i övrigt? Om man inte köper grundläggande principer för att staten alls ska ha någon våldsmakt, ja, då fattar jag varför man inte vill att den ska ha någon informationsmakt heller (men för företag är det visst okej “du får vrida kunddatabasen ur mina döda kalla händer?”).

2) Vad är det med den här kränkningsgrejen? Var går gränsen för hur mycket makt staten får ha, i termer av information eller våld. En del svara ingen alls, andra säger ganska mycket. Kan vi sätta upp några principer, eller landmärken som gör att vi kan svara lite mer precist? Det är inte helt jämförbart eftersom staten har monopol på våld (fast ganska många tar sig friheter med det monopolet) men inte på registrering. Våldsmonopolet kan man inte smita från. Är det rimligt att man ska kunna undandra sig all registrering? Överallt? Alltid? Skulle det vara ett informationssamhälle?

Jag tycker att Nicklas brev är en osedvanligt konstruktiv, värdig och precis ansats att debattera frågan om integritet i informationssamhället. Det är också intressant att konstatera att inte mycket har förändrats på 20 år. Det kanske är tecken på något slags normalitet.