Nicklas undrar varför Sverige är ”ett land där den personliga integriteten tillmäts så begränsad betydelse?” Samtidigt visar det senaste årets debatt att svenskarna faktiskt inte gillar all form av informationsinsamling. Det leder Nicklas till att fråga varför vi välkomnar viss övervakning men skyr annan? Är det kanske en paradox? Vi accepterar (eller välkomnar) övervakning på bussar, övervakning för att kunna beivra vardagsbrott, samkörning av register för bidragssystemen eller kamerabevakning av institutioner för folkrörelser som fotboll. Däremot är insamling av information för att motverka terrorism eller upphovsrättsbrott inte acceptabelt.
De typer av informationssamling som vi accepterar kan möjligen sägas vara områden som hör till välfärdssystemet. Det handlar om relationen mellan staten och individen och denna relation är mycket speciell i Sverige. Det hävdar i alla fall Henrik Berggren och Lars Trägårdh i boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Boken kom 2006 och är resultatet av ett nära två decennier långt tänkande och forskande.
De driver två teser. Den första handlar om vad vi svenskar är.
”[D]en svenska välfärdsstaten är baserad på en överenskommelse mellan stat och individ som på ett radikalt sätt frigjort individerna från ömsesidigt, mellanmänskligt beroende. Bakom folkhemsparollens antydan av solidarisk Gemeinschaft döljer sig ett Gesellschaft bebott av hypermoderna och historiskt sett mycket autonoma individer.”
Detta kallar författarna för ”den svenska statsindividualismen”. (sid 10) Till skillnad från många andra samhällen så bygger inte relationer på ömsesidigt beroende utan på autonomi. Det gäller även kärleken som ska grundas på respekt för den andres självständighet - ”den svenska teorin om kärlek”. (sid 11)
Den andra tesen är att detta inte är ett resultat av folkhembygge och social ingenjörskonst uppifrån och med början på 1930-talet. Författarna spårar det istället till 1800-talet och menar att det som blev institutionaliserat på 1900-talet var väl folkligt förankrat.
Med andra ord har vi skapat våra institutioner för att kunna vara autonoma. Mannen är inte beroende av sin hustru, barnen är inte beroende av sina föräldrar, åldringarna inte beroende av sina släktingar. Och genom att ingen behöver oss står vi heller inte i skuld till någon (och då talar jag inte om monetär skuld), vilket är något som annars hämmar autonomin.
Men om vi värderar autonomi så högt - och jag är benägen att hålla med Berggren och Trägårdh i deras analys - kan vi samtidigt värdera integritet så lågt, så lågt som Flaherty hävdar? Är det däri paradoxen ligger? För att lösa den måste vi kanske förstå något annat med integritet. Är autonomi svenskens integritet?
