Svar: Att diagnosticera ett övervakningssamhälle

Jag blir alltid en smula skeptisk när svenskar försöker tillskriva svenskar stereotypa negativa beteenden. Det mest klassiska exemplet är hur otroligt stelbent och byråkratisk den svenska statsapparaten är. Vi svenskar verkar aldrig få nog av att tillskriva oss själva detta jämmer och elände. Jag har inte besökt alla jordens hörn, men ganska många, och jag aldrig någonsin varit på en plats där just kontakterna med statsapparaten är så befriande effektiv och smidig som i Sverige. Det är enklare att deklarera skatten för sitt företag i Sverige än att skicka ett paket med det statliga US Postal Services. Nåja, nästan i alla fall.

Nu är förvisso David H Flaherty inte svensk, så för all del, vad finns det för substans i klassificeringen av Sverige som övervakningssamhällets tillskyndare nummer ett? Inte så mycket som prof. Flaherty låter påskina i alla fall. Om vi vill diagnostisera ett övervakningssamhälle så gör vi i min mening bäst i att först ställa oss frågan vad övervakning egentligen är. Den allmänna debatten bär då och då spår av föreställningen att övervakning äger rum så snart information som kan knytas till en person eller ett objekt samlas in och processas. Detta är dock inte tillräckligt för att göra begreppet rättvisa. Annars skulle snart minsta blick på vår nästa klassas som övervakning. Eller för all del de omfattande sökloggarna som sökmotorjättarna skapar. Nej, för att det verkligen ska vara fråga om övervakning krävs även formulerandet av ett hot som på något vis ska mötas med insamlandet och processandet av informationen.

Liksom sökmotorjättarnas sökloggar inte motiveras av hot utan av en strävan efter att förbättra sina tjänster, så motiveras en hel del av det som prof. Flaherty hakar upp sig på (t.ex. användandet av personnummer) inte av hot utan av en strävan efter effektivitet. Detta mål är ingen tillfällighet–om det är något som jag vill tillskriva svenskar så är det just uppskattningen av effektivitet och ordning och reda, se bara på våra spontant välordnade köer som återfinns överallt där det uppstår flaskhalsar. Att dessutom försöka klä offentlighetsprincipen i övervakningssamhällets gråsjaskiga skrud känns i sammanhanget än mer missriktat eftersom den snarast motiveras av rena motsatsen till hot mot staten: att skapa trygghet genom att ge invånarna medel för att granska staten. Mycket av det Flaherty beskriver handlar således inte om övervakning.

Tyvärr så passar flera av Nicklas exempel från senare år bättre in på termen övervakningssamhälle, som till exempel proposition 2007/08:160. Här handlar hotet mycket riktigt om brist på rättvisa vilket inte heller är särskilt förvånande eftersom även detta är något svenskar tycks värdesätta mer än den genomsnittlige världsmedborgaren. När det gäller just övervakning så ligger Sverige dock inte på förstaplats. Långtifrån. Storbritannien har till exempel vida mer kameraövervakning på publika platser än vi. USA har sin PATRIOT Act vilken får den s.k. FRA-lagen att blekna i jämförelse, särskilt som USA saknar den transparens som vi svenskar åtnjuter genom den av Flaherty kritiserade offentlighetsprincipen. Utöver statliga initiativ (listan kan göras mycket lång) så dyker det upp alltfler exempel på övervakning inom familjen (exempelvis GPS-jacka på barnen) och på arbetsplatsen (exempelvis Lex Nokia i Finland, för att inte tala om USA där lagstiftning på området i stort sett saknas). Dessa icke-statliga former av övervakning lyser i stort sett med sin frånvaro i Sverige. Ännu så länge.

Ur detta resonemang vill jag dra två slutsatser. För det första så är det skillnad på insamling av personlig information och övervakning. Det förra är inte på något vis oproblematiskt och det rymmer många och ännu så länge dåligt utredda frågor om bl.a. värdegrunder, maktrelationer, transparens, integritet och individualitet. Nicklas betonar trygghet och rättvisa som viktiga delar i den svenska värdegrunden, och jag håller med. Vi får säkert anledning att återkomma till fler komponenter i kommande brev.

För det andra så är Sverige knappast ledande när det gäller övervakning, snarare tvärtom. Nicklas slutsats att Sverige lider av Stockholmssyndromet torde därmed i än högre grad gälla stora delar av resten av världen. I den utsträckning den över huvud taget är korrekt vill säga.