Nicklas påstående är att det finns ett specifikt svenskt samhällsklimat som gör att medborgarna i Sverige är mer undfallna inför överheten än andra vore. Han har observerat den anemiska och oengagerade nivå dagens diskussioner om övervakningssamhället befinner sig på, och undrar om det kan förklaras genom att härleda den till det svenska politiska samhällets specifika drag. Nicklas gillar inte de drag han observerar.
Visst finns det ett svenskt samtalsklimat som är annorlunda. Den är lätt att göra sig rolig över: den svenska konfliktskyggheten är internationellt känd och kommenterad och används ofta för att förklara företeelser i Sverige, ofta ganska så träffande och rättvist. Alldeles nyligen beskrev till exempel en socialpsykolog, professor Lars Dencik, den svenska lamentationskulturen i dagspressen. Det var ganska kul att läsa.
Jag själv saknar ofta det svenska samtalet när jag befinner mig i andra kulturområden. Resonlighet och ovilja att föra oenighet till öppet gräl behöver inte betyda konflikträdsla. Att dänga näven i bordet är också ett sätt att undvika lösa konflikter; en pragmatisk hållning till konflikter och motsättningar som bygger på jämlika parter, som bygger på att bejaka och hantera oenighet genom förhandling har gjort att det svenska samhällssystemet är tåligt, flexibelt och löser utmaningar utan omvälvningar. Vi har starka NGO:er som sköter arbetsmarknadens reglering, inte lagstiftning. Vi har en allemansrätt som är helt grundad i sunt förnuft. Vi har ombudsmän vi outsourcear vår missnöjdhet hos när vi känner oss förfördelade.
Det här gör avtryck. I den återkommande World Values Survey där ett femtital länders invånare intervjuats hamnar Sverige i periferin bland världens länder i det sammanvägda resultatet. Det går också att titta i råmaterialet för att se hur respondenterna svarat på enskilda frågor. Svenskar har större tillit till sin rättskipning och sitt polisväsende än de flesta andra länder; svenskar anser i högre utsträckning än andra länder att deras samhällssystem är demokratiskt. Och som Nina skriver i sitt svar håller svenskar autonomi för viktigt.
Nicklas frågar: “Legitimerar verkligen tryggheten övervakning … särskilt när vi litar på övervakarna?” Ja, självklart gör den det. Det är det tillit och trygghet betyder. “Är vår tillit till samhällsmekanismerna motiverad och har vi mekanismer för att dra tillbaka den?” är frågan han egentligen ställer. Den frågan är bra och jag håller nog med Nicklas i att den bör ställas. Medgörlighet, även den som det svenska samhället visar upp, är inte alltid funktionell och slentrianmässig tilltro är riskabel.
Vi kan nog alla hålla med att en viss nivå av misstro mot auktoriteter är sund. Ett visst mått av antagonism leder till bättre hantering av rollkonflikter och intressemotsättningar och sätter en viss press på ansvariga - åtminstone i ett någorlunda jämlikt samtal - att förklara det de gör. Det är därför vi har utsedda advokater och åklagare i rättsalar.
Men hur ska då en hälsosam skepsis för överheten kunna injiceras i det offentliga samtalet? Måste vi offra vår milda samtalston? Jag föredrar så att få min vilja igenom utan att gräla.
Jag har inga svar på hur, men den för det här resonemanget viktigaste frågan i World Values Survey skänker läsaren tillförsikt. Här blommar den svenska viljan att leva autonomt: “Är respekt för auktoriteter bra eller dåligt?” Svenska respondenter svarar i mycket högre utsträckning “dåligt” än andra länders.
SVERIGE: bra 229 24% ******** sådär 167 17% ****** dåligt 561 59% ********************* OECD: bra 3 752 48% ***************** sådär 2 036 26% ********* dåligt 2 019 26% ********* MASSA LÄNDER: bra 34 319 61% ********************* sådär 14 677 26% ********* dåligt 7 459 13% ****
One Comment
Vi kan ibland vara bra obstinata i sverige men inte på ett öppet opponent sätt, snarare ett “skiter väl jag i” sätt, inte “full i fan” utan “räv bakom örat”. Jag tror det där om auktoriteter speglar det. Det finns en annan mycket tydlig sak som nog mer är nordisk. Vi har alla sett bilderna på t ex. en amerikansk baseballspelare som högröd i ansiktet skriker och råskäller på tränaren/domaren och de har sina näsor ca. två centimeter från varandra. Det är nog den tydligaste bilden jag kommer på och förekommer även i sydeuropa och annorstädes. Detta är en scen som bara inte finns i sverige, noll nada, otänkbart. Det är som om svensken vet att det finns en mental gräns och när den långt om länge passeras, så dödar man. Det där mellantinget av kontrollerat raseri finns inte. I samma situation skulle det vara mer svenskt att på avständ med lågmäld men bestämd röst uttala ett iskallt och allvarligt riktat hot. Många nationaliteter kan nog uppfatta oss som läskiga i sådana situationer.
Vi har väl alla sett ett krogslagsmål eller liknande. Just det, i sverige kan det inte sluta med den sortens utskällning näsa mot näsa som i mitt exempel, det slutar med fysiskt våld, om gränsen passeras, annars hålls okvädningsorden från avständ. Gråskalan finns inte, gränsen är en knivsegg. Det som beskrivs som konflikträdsla tror jag bottnar i denna mycket smala gräns mellan kontrollerad behärskning och okontrollerat raseri som går över alla gränser som finns.
Jag tror vidare att det även är detta som är grunden till en annan egenskap som brukar tillskrivas svenskar. Fråga affärsfolk och politiker som har världen som arbetsplats: Vad är svensken genuint bra på i jämförelse med andra nationaliteter? Det finns ett svar som sticker ut och det är: Skickliga förhandlare. Vi är erkänt duktiga på det. Jag tror det ligger i den formidabla behärskning som ibland maskeras som konflikträdsla.
One Trackback
[...] detta beteende uppvisar också Jussi och Anders - men det intressanta är att de inte försvarar övervakningen i sig, utan förtroendet [...]