Svar: Att diagnosticera ett övervakningssamhälle

Jussis post är en strålande konkretion av vad jag önskar jag kunde sagt.

Jag frågade om Trygghet och Integritet är oförenliga. Efter att ha läst Jussis post vill jag kvalificera det lite.

Tillit är en känsla som man kan ha för någon som man tycker sig ha goda skäl att tro att de skulle agera i mitt intresse även i min frånvaro. Du är trygg tillsammans med den du känner tillit till. Litar jag till staten och det svenska offentliga samhället? Jag tycker mig ha goda skäl att tro att staten agerar i mitt intresse, i princip. Jag är också medveten om att staten inte känner mig, inte kan känna mig. Staten är en institution och människorna är individer. Staten agerar med generella lagar och regler, okänsliga för sådant som påverkar människors beteende som kontext och blodsocker och som beskrivs med ord som -jag ba uh, och hon ba -va?och då ba och sen ba.

Jag tror att staten vill väl för medborgarna, på goda grunder i min mening, men jag är också medveten om maktens tonus. Enskilda medborgare hamnar i kläm mellan statens rule-by-law och de situerade betingelser som är viktiga för mig men som staten inte kan ta hänsyn till för att de inte går att generalisera och klämma in i en mer precis och individkänslig reglering.

Är man väldigt stark måste man också vara väldigt snäll, sa Pippi långstrump, men staten brister i empatiska förmågor och kan inte vara snäll. Eller ond för den delen. Staten har begränsade förmågor att se och ta hänsyn till individen. Det finns anledning att vara försiktig när man är i närheten av stora maskiner. Om man besöker ett robot-labb slås man av att stora tunga prototyper av robotar har en stor röd nödstoppsknapp. Av goda skäl eftersom robotar också är starka men inte snälla. Någon sådan har inte staten och det kan därför hända att individers integritet får en törn av statens svepande armar.

Ja, jag litar på staten, i huvudsak, och den bidrar till min trygghet. Men det finns anledning att vara försiktig, att känna skepsis för vad man kan förvänta sig från den. Det var det som var så befriande med Jussis post: I Sverige tenderar man att lita på staten OCH att vara tveksam till auktoriteter. Underbart!

Tilliten till staten är bäst när den är villkorslös, dvs tilliten är till vad den är, inte vad den gör. Tillit behöver inte vara villkorad att staten alltid gör “rätt”. Att säga ifrån när staten gör fel, att använda demokratiska verktyg som finns för att “uppfostra” staten, är att säga nej till auktoritet. Men det förutsätter också att staten konstrueras med så stor känslighet som det är möjligt för att den inte ska kränka individers integritet för mycket och för ofta.

Staten kan inte ge en individ integritet. Integritet är något som tillhör indidiven. Däremot kan staten, liksom allt och alla som är starkare än jag, inskränka mina möjligheter att agera självständigt, begränsa min autonomi, kränka min integritet. Sådana händelser måste betraktas som olyckor och vi ska bygga en stat för ett informationssamhälle med en nollvision för integritets-olyckor. (vi kan börja med att skrota de nya sluss-dörrarna på mitt jobb som är trånga, lynniga och oundvikliga, och därför integritetskränkande både morgon och kväll.)

Trygghet och integritet är förenliga. Jussi visade att avståndet mellan tillit och autonomi i Sverige är litet. Det finns två vägar att gå för att minska avståndet ännu mer: Minska statens makt och handlingsutrymme för att minimera risken för olyckor. Eller öka förmågan att se och ta hänsyn till individen. Vill vi ha ingen stat, eller smart stat? But then again, efterom vi är svenskar har vi en tredje väg: göra både och.

/Anders