Svar på svaren: Att diagnosticera ett övervakningssamhälle

Jag ställde helt fel fråga. Den ursprungliga frågan som intresserade mig var hur det kommer sig att vi ser en sådan grad av kontinuitet i integritetsdebatten i Sverige - från Flahertys analyser för tjugo år sedan där vårt land utnämns till den mest fullödiga övervakningsstaten i västvärlden till dagens FRA-debatt - och min ofullgångna misstanke var det finns ett hyckleri i denna debatt: vi accepterar fotbollsklubbens videoövervakning, men gör motstånd mot FRA och IPRED därför att vi inte är bekväma med övervakarna i det fallet. Med rätt övervakare är vi villiga att bli det mest övervakade folket i världen, menade jag. Och däri såg jag ett Stockholmssyndrom. Det betydelsebärande för mig i jämförelsen med Stockholmssyndromet var just att vi sympatiserar med vad andra ser som ett övergrepp och försvarar det som en del av den svenska modellen (snarare än förövarnas, eh, karriärsval).

Just detta beteende uppvisar också Jussi och Anders - men det intressanta är att de inte försvarar övervakningen i sig, utan förtroendet för staten, parat med ett mått misstänksamhet mot auktoriteter och en förkärlek för en lågmäld debatt. Markus påpekade sedan att både Flaherty och jag satte likhetstecken mellan insamling av information och övervakning.

Det visade sig vara ett förödande grammatiskt misstag.

Svaret på frågan om varför svenskarna accepterar att leva i ett övervakningssamhälle är inte att vi är offer för ett övergrepp och sympatiserar med förövarna. Vårt motstånd mot FRA förvandlas inte till motbjudande hyckleri för att vi andas ut när kameran i pendeltåget fångar oss i sin trygga blick, sent om kvällen.

Det egentliga svaret, tror jag nu, är mer komplicerat och har att göra med begreppet övervakning och dess grammatik.

Övervakning är inte synonymt med informationsinsamling, menar Markus. Anders är inne på detta när han menar att jag blandar begreppen informationssamhälle och övervakningssamhälle. Carl gör delvis samma poäng när det gäller Stockholmssyndromet genom att påpeka att staten inte är knarkande bankrånare (allting vi försvarar är inte övergrepp). Sedan går Anders vilse, tror jag, när han säger att användandet av begreppet övervakningssamhälle skulle vara att introducera en politisk ståndpunkt. (Eller rättare sagt: när han därmed antyder att begreppet “informationssamhälle” saknar politiska konnotationer.)

Om vi börjar undersöka hur begreppet övervakning rör sig i språket finner vi det i ett intressant sällskap: ordet är besläktat med fängelser, med hjälplöshet, med motvilja och förtryck. Vakandet sker över oss - av den Andre. Det som sker i Sverige är något annat.

I amerikansk litteratur har begreppet sousveillance - undervakning - införts som ett sorts nydanande begrepp för att belysa att vakandets riktning har betydelse. Mycket av den informationsinsamling som vi accepterar i Sverige är inte undervakning, utan snarare samvakning.

Här tror jag också att jag och Markus har olika uppfattning: jag vill mena att insamling av personlig information - i sig - varken är problematiskt eller oproblematiskt. Insamling av personlig information förvandlas alltid till ett vakande, frågan är vilken sorts vakande. Vidare tror jag att kameror och samkörning faktiskt snarare är samvakning än något annat; de bryter inte mot det sociala kontrakt vi upplever oss som delar av.Och Carl kan vara lugn, om vi enas om FoB och personnummer kommer det inte att vara ett problem; de kommer att finnas kvar under överskådlig tid.

Vi lever i ett samvakningssamhälle (ah, ja, det är ett knöligt begrepp med två “sam”, men jag tvekar inför jämvakning, även om det kanske är bättre - jämlikt vakande). Vi vakar dock inte alla över varandra - och det är ett viktigt påpekande. Vi ser inte en återgång till det ömsesidiga sociala förtrycket i byn - utan vi bevittnar utvecklingen av ett samhälle där vakandet följer etablerade regler och normer som utvecklats över tid till vakande samhällsinstitutioner som skapar trygghet, effektivitet och förtroende (och just därför förmodligen ekonomisk tillväxt om man skall tro Bo Rothstein - samvakandet är ren tillväxtpolitik).

Intressant nog bekräftar det också Ninas poäng. Samvakning kan ske med bibehållen autonomi och kan till och med stärka autonomin, i och med att vi - om vi känner oss trygga - kan vara än mer oberoende. Övervakning och autonomi, däremot, närmast utesluter varandra, vi känner ingen trygghet om vi är övervakade. Detta kanske är den viktigaste insikten: övervakning skapar inte trygghet. Det politiska beslutet handlar inte om en avvägning mellan ansiktslös övervakning och trygghet. Utan om utformandet av samvakning som utgör en förutsättning för trygghet.

Men om vi inser detta - att informationsinsamling kan vara undervakning, övervakning eller samvakning - öppnar det för frågan om hur vi förhindrar att samvakning degenererar till övervakning. Kanske är en del av svaret att se till hur vi gör det i kärleken, hur vi utformat samvakningen i nära relationer. Är det okej att öppna din hustrus eller din mans brev? Eller beror det på hur kuvertet ser ut? Får du titta på din hustrus eller din mans SMS? Hur skapar transparens och informationsinsamling trygghet i ditt förhållande?

Det viktiga blir inte att bygga institutioner som ska förhindra informationsinsamling - utan institutioner som förhindrar att samvakningen degenererar till övervakning, kanske med hjälp av en ännu mer långtgående rätt till undervakning (Vem övervakar övervakarna? Undervakarna). I förlängningen tror jag att det kommer att kräva ganska betydande reformer av offentlighetsprincipen och transparensen i det svenska samhället. Därtill tror jag att begreppet samtycke kommer att bli avgörande för en mer ingripande diskussion av utvecklingen av ett samvakningssamhälle.

Då ser man också varför min liknelse med Stockholmssyndromet faller samman som ett korthus i kuling: vi sitter alla i banken, och har enats om kraven samtidigt som vi försöker komma överens om vem av oss som skall släppas först. Och utanför banken är det tomt på gatan, ingen press, ingen polis. Det finns plats inne i banken för alla som är intresserade att vara med.

Kom in, vi bjuder på fika och mazarin! Och så får vi ta en titt på dig.