Svar: Vad informationssamhället gör med samtalet

Att det händer något med oss när vi lär oss läsa och skriva är helt fascinerande och en intressant utgångspunkt för att fundera omkring informationssamhället. Vi lever i ett skriftspråkigt samhälle. I ett skriftspråkigt samhälle fungerar skriften, för många, som en viktig bricka i identitetsformeringen, både privat och professionellt. I flertalet akademiska ämnen inom humaniora där språket - och ofta modersmålet - är kunskapsproduktionens viktigaste verktyg, får det skrivna ordet en helt central roll för resultatet av forskningen, som ju är en text. I humaniora är forskaren ofta ensam om sin publikation vilket också förstärker kopplingen mellan forskaren och individen. Jag träffade häromdagen en matematiker som med emfas hävdade att det inte gjorde något att hans mastersstudenter inte kunde skriva så bra eftersom resultaten i hans ämne presenterades mycket kort och enligt en föreskriven mall. De humanister jag talar med om språk och språkbehandling säger tvärt om att det är ett problem med studenter som inte fått träna sig att skriva och menar till och med att det är genom att skriva som vi tänker. Jag vill inte antyda att det finns en rågång mellan C P Snows två kulturer baserat på denna anekdot, men skulle det finnas en skillnad så är informationssamhällets sekundära muntlighet en intressant fråga när det gäller framtidens kunskapsproduktion.

Jussis fråga är vad som händer med samtalet i informationssamhället och väljer att fokusera på frågan om skriftens koppling till den fysiska bäraren. Han anser att texten inte längre är fånge i sitt eget medium, eller i alla fall håller på att frigöras från sitt medium. Men här behöver jag fler exempel för att bli övertygad. De texter som jag sorgfälligt producerade och sparade på en Macdiskett i slutet på 1980-talet (och även på en PC-kompatibel sådan på 1990-talet) är ack så fångna. Jag kan inte minnas att jag slängde bort nyckeln, men åt dem kommer jag inte. Möjligen är det ett undantag, men jag är inte säker. Fråga blir därför, bara för att skriften är digital är den väl inte transcendent? Visst kan vi flytta texter till nästan ingen kostnad, men det kunde vi även i den gamla världen. Det fanns en kostnad, ja, men det gick att göra och gjordes hela tiden. Jag är ingen expert på digitala format och bakåtkompatabilitet, men inte är väl frågan så enkel att vi kan säga att det digitala kommer göra texten obunden?

I ett vidare resonemang om digitala bärare och text undrar jag om man inte missar de möjligheter till utveckling av det skrivna ordet som faktiskt finns, om man understryker textens frihet från sin teknik. Själv kan jag bli rätt trött på deterministiska yttranden om bloggformen baserat på hur just detta verktyg oftast används (folk pratar strunt och därför är det ett prata-strunt-verktyg). Samtidigt undrar jag om motsatsen verkligen kan vara helt sann, dvs att mediet inte har någon betydelse. Vad händer egentligen med vår skrift när så många olika former stå till buds? Men kanske ännu viktigare, vad händer när så många väljer att uttrycka sig i skrift, ett ämne som Jussi bara snuddar vid? Att det fortfarande kommer att vara identitetsskapande verkar vara en god gissning, men hur. Jag ser fram emot fortsättningen.