Jussi pekar på skillnaderna mellan kommunikation i tal och skrift, och det är intressant. Det jag själv saknar mest när jag skriver är interaktiviteten och ”bandbredden” i ett muntligt samtal. På många sätt tycker jag nog att muntlig kommunikation är ett överlägset gränssnitt för samtal mellan människor, om det inte vore för tidsaspekten. Den verkligt stora fördelen med skrift är ju att man kan uttrycka sig utan att vara närvarande i rummet.
När vanliga människor i samma rum för en diskussion finns det otaliga hjälpmedel eller tekniker för att ständigt känna av vad motparten tycker och känner. Håller hon med? Förstår hon vad jag pratar om? Drog jag en slutsats som inte är självklar ur i och för sig godtagbara premisser? Är mitt ordval lustig/olustigt/störande/stötande? Allt det där och tusentals andra saker känner parterna i en diskussion av på bråkdelen av en sekund, och kan ändra sin framställning för att nå önskad effekt. I skriftlig kommunikation däremot, har inte den som skriver den möjligheten. Istället får man på mer eller mindre goda grunder försöka gissa vem som ska läsa texten och hur hon kommer att reagera. Saker som man tror kräver en extra utvikning eller förklaring får man vara tydligare med, under risken att trötta läsaren med självklarheter.
Också som mottagare måste man förhålla sig annorlunda till talad respektive skriven kommunikation. I ett muntligt samtal har man chansen att avbryta och be om förtydliganden av precis de delar man tycker är oklara. Däremot måste man vara rimligt uppmärksam hela tiden. I skriven text kan man ju snabbt skumma igenom saker som inte verkar omedelbart intressanta för att gå tillbaka senare om det behövs – det kan man bara göra i muntlig kommunikation om man har en övermänskligt tålmodig samtalspartner.
Så visst, jag håller med Nina om att det händer något med oss när vi lär oss att läsa och skriva. Det gäller inte bara på individnivå, utan också för hela samhällen, civilisationer och kulturer. Eric Havelock har, tycker jag, övertygande beskrivit det som att västerlandet (hur man nu definierar det) övergick från en muntlig, ”homerisk” era till en skriftlig, ”platonsk”. Detta skifte påverkar inte bara berättandet utan också vilka funktioner språket har, hur vi tänker och även vad vi tänker. I Homeros’ diktning följer episoderna varandra på ett associativt sätt och delarna är, menar Havelock, egentligen större än helheten. Från och med Platon däremot är delarna underordnade helheten – berättande, skrivande och tänkande syftar till att foga samman mindre idéer och begrepp till större, ofta från det specifika till det allmänna.
Digitala medier i all ära, men jag kan inte se att de på något väsentligt sätt skulle innebära en återgång från skriftsamhället till något mer homeriskt. De mer interaktiva inslagen i moderna digitala medier är i ärlighetens namn inte så värst interaktiva om man jämför med ett muntligt samtal mellan människor i samma rum. Istället syns det mig som om nya medier utsträcker skriftspråket ännu mer – istället för att berätta om vår Indienresa eller lilla kattunge så skriver vi om den på vår blogg. Jag vet inte om någon har försökt uppskatta utvecklingen av mängden skriven text i världen, men jag gissar att tillväxten exploderat de senaste tio åren.
Så vad innebär det då när, med Jussis ord, ”publikationströskeln sänks” och det blir lättare och billigare att publicera det man skrivit i en nära nog oändlig mängd exemplar. Tja, till att börja med är det ju demokratiskt tilltalande att ingen redaktör eller finansiella begränsningar står emellan medborgarna och deras möjligheter att fritt uttrycka åsikter, tankar och känslor. I vilken mån det är en vinst också för mottagarna av all den nya text som publiceras återstår väl att se.
Kanske kan man dra en parallell till 1970-talet när teknik, kulturpolitik och allmänna attityder samverkade till att kraftigt sänka ”publikationströsklarna” för musik och teater. Band med och utan folkmusikinfluenser och fria teatergrupper stod som spön i backen. Musik- och teaterutbildning var inte längre nödvändig – man behövde bevars inte ens instrument eller en scen för att spela. Med trettio års distans till det hela kan man ju konstatera att en del av den musik och teater som skapades då och som nu är en viktig del av vår kultur inte skulle ha kommit fram med högre publikationströsklar. Samtidigt kan man säga att det nog under ingen epok i svensk historia har spelats så mycket genuint usel musik och teater som under den perioden – men det var ju bara ett problem för oss som köpte skivor och gick på teater då. Så på det hela taget är det väl bara att bejaka utvecklingen och bita ihop. Om trettio år kommer nästan varenda illa hoptotad blogg och hemsida vara bortglömd, men några enstaka guldkorn kommer att ligga kvar och glimma.
