Jag läser Jussis inlägg samtidigt som jag i en IM-ruta talar med en kollega i Bryssel, mailar till en annan i Tyskland och svarar i telefonen. Jag undrar om begreppen muntligt och skriftligt har någon betydelse längre. Eller begreppet samtal. Jag kan fortfarande njuta oerhört att långsamt få söka mig genom vindlingarna i ett samtal med någon, leta efter lösningar, vägar framåt och ställa upp teser för att bara sedan välta dem, av rent egoistiska skäl, för njutningens skull. Men just samtalet - den sortens umgänge - har inte förändrats alls för mig. Men när jag försöker koordinera mitt rollspelande i World of Warcraft så kan jag tillåta mig ett überl33t och kanske till och med ett WTF! och ofta när jag IM-ar förändras mitt språk väsentligt. Men vad är det egentligen som händer här?
Wittgenstein talar om språkspel i sin senare filosofi. Det har debatterats - till leda - om detta är ett tekniskt begrepp eller om han bara anvnder det för att göra några avgränsade poänger. Det spelar inte så stor roll för den enkla, och ganska triviala, poäng som jag vill göra.
Jag tror inte att teknik, informationssamhälle eller något annat framsteg eller “framsteg” gör något med samtalet som språkspel. Däremot tror jag att vi får nya språkspel hela tiden, och vänta litet, jag kanske vill kvalificera mitt förnekande, kanske tror jag att språkspelen evolverar under ett visst selektionstryck. Tiden, tangentbordet eller gränssnitten och det förväntade uttrycket selekterar bort äldre former.
Brevet är ett exempel. Man kan inte skriva brev såhär, eller kan man det? WTF. w00t. ZOMG!
De nya språkspelen kan tränga ut gamla, de kan vara mer anpassade till den sociotop de försöker dominera. De kanske uttrycker sina mem bättre eller så har de helt enkelt en annan uttrycksekonomi. Men de är väsentligen nya, och det är kanske det som till sist blir min insikt, utsikt.
Informationssamhället förändrar inte gamla former. Det är vi som envisas med att ta den gamla formen och lägga den över det nya och studera diskrepansen mellan de två som en förändring, som en dynamiskt process. Ofta nog är det gamla begreppsbagaget bara besvärligt. Ta tanken att Wikipedia skulle vara en encyklopedi — hur mycket onödiga diskussioner om validitet och källgranskning har det inte lett till? Wikipedia är något annat, något nytt. Det är en informationsstruktur som har ett visst djup, man kan följa diskussionerna, mutationerna och utvecklingen av begrepp och “uppslagsord”. Men när vi mallar in Wikipedia, denna kunskapsorganism, i encyklopediformatet börjar vi ställa frågor som bara signalerar att vi inte förstår vad Wikipedia är, eller vad det håller på att bli.
När vi frågar efter kvaliteten i Wikipedia är det för att vi nostalgiskt längtar efter encyklopedin. När vi frågar efter hur samhället förändras är det för att vi längtar efter det gamla samtalet.
Men det finns kvar, det har aldrig försvunnit.
Det känns bara litet - sentimentalt?
