En rolig sak med den här brevväxlingen är just möjligheten att ställa omöjliga frågor. Och omöjliga frågor, visar det sig, kan resultera i alla möjliga svar.
Nicklas infallsvinkel är hur vi minns det vi väljer att minnas, vilket i sig är beroende av vad vi sparar. Det vi minns, säger Nicklas, är det som sedan har betydelse. Det skulle innebära att historia som ämne blir performativt - det som historikerna säger är relevant förändring är och blir relevant förändring. Det intressanta med Darntons exempel är emellertid att vi länge förletts att tro att Rosseau och Voltaire var de viktiga författarna under 1700-talet till dess att någon - av en slump - upptäckte arkivet efter ett litet förlag i Neuchatel där det fanns material som visade vad fransmännen egentligen läste.
Darnton har själv funderat omkring bevarande och historieskrivande, inte minst i relation till Google Book Search, men han skulle nog säga att det exempelvis inte går att digitalisera forskningsbibliotekens innehåll. Slumpen finns kvar, även i urvalet.
Det performativa i uttalanden är intressant och jag är övertygad om att mycken innovationspolitik och olika typer av teknisk framsyn är performativ. Att historia skulle vara det är något av en ny tanke för mig. Jag har mer oroats för det Jussi tar upp och kallar faktoider: när en liten skärva av ett förlopp förenklas ytterligare och får tjänstgöra som en sanning. Inom mitt eget område är flygtrafik eller järnvägar exempel som får tjäna som argument för att bygga infrastruktur - ingen talar någonsin om Göta kanal. Vi väljer och vrakar i historien för att hitta det som passar bäst. Häromdagen hörde jag på radion att Piratpartister är intresserade av historia. Kopplingen var förstås människans önskan om frihet. Det ska bli intressant att se om och hur den amerikanska revolutionen får plats i nästa valrörelse. (Frihet är väl för övrigt ett begrepp som just (miss)brukats genom åren för olika syften och det är lätt att trampa fel. Arbeit macht frei är ju ett klassiskt exempel och Berlusconis Popolo della libertà är ett sent i raden.)
Mitt svar på Jussis undran om hur vi ska undvika att historien bara blir en samling skojiga anekdoter är nog tyvärr rätt förutsägbart: ge humaniora större plats och ta det på allvar. Det har delvis fortfarande plats i vårt samhälle, men att det också skulle kunna ha en strategiska betydelse är det ingen som tror. (Titta bara på regeringens forskningssatsning.)
Det är så tråkigt att tala i egen sak eftersom man så lätt kan avfärdas med just det argumentet, så låt mig istället gå över till Markus och Anders som har det gemensamt att de funderar över orsak och verkan. Är det människan eller tekniken frågar sig Anders och Markus föreslår att vi ska studera kontexten till informationssamhällets framväxt. Benigers svar är det ökade behovet av kontrol, men jag tappar tyvärr bort mig på slutet när det gäller vad som egentligen driver förändring. Jag ser fram emot ett par brev till i ärendet och bör kanske äntligen ge mig i kast med klassikern The Control Revolution.
Intressant nog ligger alla era svar på en generell nivå, och det kanske var enda sättet. Jag hade fantiserat om att ni skulle göra förutsägelser om skeenden, teknik och beteenden de senaste 15 åren som skulle ha betydelse på sikt och på samma vis döma ut ett och annat som krusningar på en redan vågig yta. Med goda motiveringar förstås. Lösningen blir väl att mycket medvetet spara denna kommunikation och se efter igen, när vi har blivit gamla. Kanske har synen på de äldres erfarenhet, som Jussi anknyter till, återigen ändrats och vi kommer att kunna åtnjuta ungdomens intresse. Den som lever, och minns, får se.
