Enligt Markus ska vi fråga oss: varför ska vi kontrollera internet? och till vilken grad? Vi kanske också ska fråga oss hur? Innan jag börjar mitt spekulerande, så måste jag påpeka att jag, till skillnad från er andra, inte talar inom mitt eget expertområde, och inte kan belägga mina påståenden så tjusigt som ni gör. Det är både en frihet och en boja - jag gör som jag vill, men ingen behöver å andra sidan tro på mig. Jag tänker också, just idag, hålla mig borta från frågan om upphovsrätt och piratkopiering. Inte för att den är ointressant (jag är ju musikalisk upphovsman själv, och inte utan åsikter), utan för att jag vill spara den till ett framtida inlägg.
Rent intuitivt är jag emot kontroll och censur på nätet, både för att jag finner det moraliskt fel och inkräktande på individens frihet, men också för att det är näst intill omöjligt. Men vi ska naturligtvis bekäma brott och beteenden som skadar andra. Så, naturligtvis ska myndigheter, polis och liknande agera på internet. De ska studera vad som händer, precis som de gör i verklilgheten, reagera på anmälningar, slå till mot oegentligheter, osv. Men – det är antagligen mycket svårare än i det verkliga fysiska livet.
Problemet är att handlingar och uttalanden på nätet ofta är anonyma, eller döljs bakom ett alias, medan eventuella påföljder alltid är kopplade till den fysiska människan. Den stora frågan är vem som gjort det brottsliga, och så jagar man upp denne och utdömer en påföljd.
Då kan man tänka på tvären, och fråga sig: kan man i stället knyta påföljder till den fiktiva gestalten, till aliaset, och till handlingen som utförts? Är det effektivare i situationer där människan bakom inte kan spåras? Det har en del filosofiska och praktiska fördelar. Man behöver inte ta reda på vilken fysisk person som ligger bakom. Man slår där det känns, dvs förhoppningsvis kan själva handlingen, eller dess forsatta utövande, stoppas, åtminstone tillfälligt.
Det finns naturligtvis många problem. Ett alias är föränderligt. Nya alias är lätta att skapa, och man kan ha många. Påföljden blir därför utan större betydelse. Ett alias kan också ha många personer bakom sig, t ex den ökänd undflyende pseudonymen Netochka Nezvanova (som dock såvitt jag vet inte utförde något brottsligt). Om materialet bakom ett alias tas bort, så finns antagligen en spegel någon annanstans. Och, det mest uppenbara: liknande mekanismer finns redan i vissa former, mest tydligt kanske i “anmäl detta inlägg”-knappar på olika sociala siter.
Resonemanget leder oundvikligen till idéer om att begrepp, alias, verksamheter och siter på nätet lever ett eget liv, oberoende av det fysiska. Vem vet om upphovsmännen bakom en site byts ut? Piratebay flyttar som en osalig ande mellan webhotellen, jagad av etablissemanget (se där! Jag talade om en site som en självständigt existerande entitet…) Detta är inte olikt hur företag och organisationer kan betraktas som varelser som lever egna liv, oberoende av tillfälliga styrelsekonstellationer, ägareförhållanden och liknande. De lever i det kollektiva medvetandet. Deras verkliga existens är så som vi tänker på dem, så som vi uppfattar dem, och inte så som de faktiskt och fysiskt existerar (vilket de kanske inte alls gör) eller manifesterar sig, i form av huvudkontor, anställda, produkter, osv. Detta är också direkt relaterat till det enorma värde som tillskrivs varumärken och goodwill idag.
Hur agerar man då i en kontext där verksamheter och handlingar har en vag, oidentifierbar eller obefintlig koppling till specifika fysiska personer (det senare t ex då ett stort antal individer är inblandade och konsekvenserna är ett indirekt resultat av ett självorganiserande system)?
Man behöver någon att sätta dit. Denna någon kanske är fiktiv eller virtuell. Denna någon kanske är identisk med själva verksamheten. Låt då verksamheten få en påföljd.
Man kan också gå ett steg till, och låta en virtuell kontrollerande organisation göra detta. Jag tror att nätet redan till viss del är, och ännu mer kommer att bli, så som de halvanarkistiska djungelliknande världar som gestaltas i Blade Runner eller Neuromancer. “Kontrollerande” entiteter kanske måste verka på nätet under samma halv-anarkistiska villkor, vilket naturligtvis är väldigt svårt ur flera aspekter, eftersom deras legitimitet är omöjlig att kontrollera eller hantera. Och de själva måste kontrolleras på samma sätt, ad infinitum.
Internet kanske bara kan kontrolleras på samma sätt som maskinerna längst ner i Zions källare i The Matrix, genom att stängas av. Men eftersom en så stor del av våra liv och verksamheter händer därute och beror av det, är det undvikligt att vi också stänger av sådant som är viktigt för oss, och som inte har med orsaken till avstängningen att göra (jfr Black Internets tvingade avstängning av Pirate Bay).
Fler frågor än svar i svaret på Markus brev, alltså, men det är ofta fruktbart att göra så. Så, mina kära juridiskt och politiskt kunniga brevkompisar, går det att göra något av detta, eller är det tankar som är omöjliga, eller för långt före eller efter sin tid?
