Går det verkligen att kontrollera Internet frågar sig Markus retoriskt. Och så mycket kan man väl säga att det finns de som gör ärliga och helhjärtade försök. Det finns mycket riktigt (minst) två betydelser av termen ”kontrollera” – övervaka respektive styra. Allt annat lika kan man anta att det är svårare och mer resurskrävande att styra än att övervaka. Själva naturen hos Internet med en decentraliserad och icke-hierarkisk nätverksstruktur gör att svårigheterna och kostnaderna för såväl styrning som övervakning är mycket högre än i många andra traditionella kommunikationskanaler. Det är väl det som ligger bakom frågan egentligen – att vilja såväl styra som övervaka är med stor sannolikhet något som makthavare alltid önskar. Frågan är då om Internet, genom de höga kontrollkostnaderna, innebär något radikalt nytt i den mänskliga maktutövningens historia.
Markus följer upp sin övergripande fråga med tre mer specifika: Vilka är motiven för kontroll? Hur mycket kontroll behövs för att uppnå motivet? Vilka blir konsekvenserna av kontrollen?
Motiven för kontroll är en intressant fråga för att dels ta reda på om kontrollen är något normativt gott, dels för att ta reda på om den lyckats i sitt syfte. Men för att förklara uppkomsten av eller drivkrafterna för kontroll räcker det kanske med att konstatera att makthavare (på såväl mikro- som makronivå) behöver utöva kontroll (både i betydelsen övervakning och styrning) för att utöva och bevara sin makt. Om man med makt menar förmågan att få andra att göra saker de inte skulle göra av sig själva, så ligger ju i det ett rimligt antagande att de som inte har makt själva försöker undandra sig makten om möjligt. Därav kontrollbehovet.
Man är ofta ute på rätt hal is när man försöker tolka motiv för andras handlande, men såväl antipiratbyrån som den nordkoreanska regimen (inga jämförelser i övrigt) är ute efter att stoppa en viss verksamhet eller ett visst beteende. De vill värna ett maktmonopol och behöver därför dels veta om någon bryter emot det, dels beivra sådana brott.
Hur mycket kontroll behövs då? Tja, det beror på. För att fortsätta med det icke-normativa resonemanget så är väl mängden (resurser som behövs för) kontroll relaterad till efterfrågefunktionen för att undandra sig makten (till exempel gratiskopiera upphovsskyddat material eller ifrågasätta regimen) samt strukturen hos kommunikationsmediet. Om ”brottet” är något som var och varannan vill ägna sig åt krävs mycket kontroll. Om kommunikationsmediet är decentraliserat och icke-hierarkiskt krävs också mycket kontroll.
Att kontrollen är svår att upprätthålla betyder inte att makthavarna skriver av idén. Med risk för att kallas ekonomist så menar jag att kontrollmängden i sin tur hänger ihop med vilket pris makthavaren tillskriver situationen där de inte kan upprätthålla kontrollen. En makthavare som ser framför sig att hela hennes maktinnehav hotas är beredd att satsa i princip alla tillgängliga resurser på att fortsätta att upprätthålla kontrollen. Den rumänska kommunistdiktaturen lade ner närmast obegripliga resurser på att kontrollera vardagsvanorna hos en relativt okänd skönlitterär författare . Sådana exempel kan man rada upp hur många som helst, på såväl mikro- som makroplanet.
Vad får kontrollen för konsekvenser? I ett samhälle där kontrollen är omfattande kan man tänka sig att medborgarna förlägger sådan kommunikation som man inte vill ha kontrollerad till former där kontrollen försvåras. För 150 år sedan talade sotarna ett eget hemligt språk. En annan konsekvens av en hög kontrollnivå blir att tilliten till okända minskar. I Nicklas avhandling, Law in a Noise Society , beskriver han hur en decentraliserad och icke-hierarkisk produktion av information ger upphov till ”brussamhället” (noise society). I brussamhället är det svårare än i (den arketypiska bilden av) det ordnade informationssamhället att hitta relevant och/eller pålitlig information. Det är också svårare att bedriva kontroll i den mening den här diskussionstråden handlar om. Utifrån denna idé avslutar Nicklas sin avhandling med ett antal tentativa drag i samhällsutvecklingen som förväntas bli effekten av brussamhällets framväxt. Filter, som metaforiskt får beskriva olika förmågor att urskilja den relevanta och pålitliga informationen från bruset, blir såväl konkurrensmedel som identitetsmarkör och klassrelaterat socialt kapital. Och det resonemanget går nog också att tillämpa på mycket av de maktstrukturer som funnits i mänsklighetens historia.
Så för att komma tillbaka till frågan från första stycket: innebär Internet och dess inneboende svårigheter att kontrollera informationsflödet något egentligen nytt? Nej, det kan jag inte tro. Kontroll och motstrategier för att undandra sig kontroll är nog lika gammalt och etablerat som mänskliga maktrelationer i allmänhet. Internet och dess kontroll blir bara något radikalt nytt om man ställer det inte emot empirisk erfarenhet utan emot en teoretisk bild av hur samhället och informationen tänks fungera – inte emot informationssamhället utan ”Informationssamhället”.
