Markus fråga om kontrollen av Internet är central för den rättsliga diskussionen av nätet, och det märks inte minst på det stråk av litteratur om kontroll som redan finns. Det går att teckna tre faser i den rättsliga diskussionen av synen på kontrollen.
I den första, cybertarianska, var svaret på frågan just “nej”. David G Post och andra menade till och med att nätet borde få sin egen jurisdiktion och att det inte skulle vara möjligt att söka införa samma lagar som gällde i övrigt. John Perry Barlow summerade den synen vackert i A Declaration of Independence for Cyberspace:
We have no elected government, nor are we likely to have one, so I address you with no greater authority than that with which liberty itself always speaks. I declare the global social space we are building to be naturally independent of the tyrannies you seek to impose on us. You have no moral right to rule us nor do you possess any methods of enforcement we have true reason to fear.
Men Barlow hade missat en sak. Det ansåg åtminstone Lawrence Lessig som med sin Code and Other Laws of Cyberspace tog upp den kastade cybertarianska handsken. Med hjälp av arkitekturen - koden - kunde cyberspace visst kontrolleras, menade Lessig. Och det innebar att det fanns tvångsmetoder som alla i cyberrymden borde frukta. Kontrollen över arkitekturen skulle kunna bli en kontroll över hela denna nya domän. I denna andra fas började nya kontrollmöjligheter att bli tydliga hot.
Lessig såg hur kommersiella intressen och säkerhetsiver skulle forma en kontrollmakt som helt enkelt skrev om cyberrymden från koden upp. Post och andra avfärdade den tanken som alltför enkel. Framförallt avfärdade de tanken på att det skulle finnas en enda kod. Med Tim Wu konstaterade cybertarianerna att det inte går att styra valet av kod och att kontrollen därigenom avsevärt försvåras. Det är det vi ser i utvecklingen av de ständigt nya och innovativa metoderna för fildelning: ny kod löser upp gammal kontroll.
Men även om detta argument omintetgjorde mycket av Lessigs projekt och argument, så fanns det en annan, blekare verklighet bakom cybertarianernas fryntliga front. Jack Goldsmith och Tim Wu påpekade cyniskt i Who Controls The Internet att statens gamla våldsmakt fortfarande fungerade. Hittade man bara personerna bakom de olika nätnamnen - och det går om man vill, sade de - så gick det fortfarande att slå ihjäl dem. Wu & Goldsmith utgjorde en sorts realpolitisk vändning i kontrolldebattens tredje fas och det är svårt att säga annat än att de har rätt. Med fall som Shi Taos kan man konstatera att statens våldsmakt fortfarande är att frukta på Internet.
Wu & Goldsmiths viktiga fråga var för övrigt en som Markus inte adresserar: vem kontrollerar Internet? Det är i kampen om kontrollen som maktflödena visar sig, och jag tror att det finns mycket att vinna på en närmare analys av vilka olika polyarkiska maktcentra som nu växer fram på nätet.
Samtidigt förfinades Lessigs kontrollteori av Stuart Biegel och andra. Biegel utvecklade i Beyond our control en teori om kontroll som anslöt nära till Lessigs, men tillät för flera olika kontrollerande krafter. Och flera olika nivåer! Biegel tittar på allt från standardisering till mjukvara och hårdvara i sin analys. Biegels forskning gav ett delvis annat perspektiv och fokuserade på en fråga som blivit bortglömd under diskussionens gång - kontrollens objekt och subjekt. Där Lessig närmast slentrianmässigt antagit att kommers och stat skulle kontrollera nätet, öppnades plötsligt en ny analysmöjlighet i subjektfältet: de olika kontrollanterna hamnade i fokus.
Redan tidigt, parallellt med Lessig, hade Andrew L Shapiro i sin The Control Revolution målat en helt annan bild än Lessig. I Shapiros bok är det individerna som får kontrollen över informationsproduktion och distribution i och med nätets framväxt - och det ligger mycket i det. En av de stora förändringarna på nätet är ju marxistisk: kapitalismens teknikframgångar leder till att produktionsmedlen för informationsindustrierna förbilligas till den grad att de plötsligt blir tillgängliga för proletariatet - eller som vi säger: användarna. Och vips! Bloggar och sociala medier är ett faktum och gammelmedia får se problemformuleringsprivilegiet vridet ur sina stelnande vita händer.
Så går det att kontrollera nätet? Svaret är precis som Markus säger ett tydligt “ja”. Men det verkligt spännande är att den utveckling som nu sker tvingar oss att ställa tre nya frågor:
- Vem kontrollerar nätet? Hur ser det polyarkiska nätverket av kontrollerande krafter ut?
- På vilka olika nivåer pågår kampen om kontrollen? Jämför kontrollen över mediernas prerogativ med kontrollen över hårdvaran, exempelvis.
Och sist, men inte minst: vi måste förstå kontrollen som det selektiva tryck som styr nätets evolution - som fildelningen visar är de kontrolltryck vi skapar bestämmande för hur investeringar i ny teknikutveckling utformas. Det i sig betyder att när vi kontrollerar nätet evolverar vi det också i en viss riktning. Hur kan vi faktorera in detta i vår politiska analys?
Här kan man låna in ett helt annat bildkomplex. Vi kan kontrollera nätet lika bra som vi kan kontrollera klimatet - utan precision och med stor potential att påverka det framtida möjliga samhället. Nätförändringar och klimatförändringar kanske äger samma komplexitet och delvis samma politiska dynamik.
Kanske viktigast är att inse att kontrollen är det som skapar nätets nytta. Till vilken glädje är en socio-teknisk artefakt som helt ligger utanför vår kontroll?
