I mitt brev påstår jag mer än jag frågar. Sammanfattningsvis så menar jag att det går att kontrollera Internet, men att den som vill göra det först bör besvara ett antal frågor. Vad motiverar kontrollen? Hur mycket kontroll måste införas för att nå målet? Och, slutligen, vilka andra konsekvenser medför kontrollen? Mina brevvänners svar fördjupar på ett förtjänstfullt sätt min analys, i många olika riktningar, men de innehåller få svar (”som man frågar får man svar”, heter det visst). Det är därmed en sann utmaning att formulera ett svar på svaren. Hörde jag: ”som man bäddar får man ligga”?
När det gäller mitt första påstående, att det går att kontrollera Internet, så erbjuder mina kollegors svar en viss variation. Palle spekulerar om att kontroll på Internet är ”näst intill omöjligt”, eller i vart fall ”mycket svårare än i det verkliga fysiska livet”. Så är det nog i vissa avseenden, men i andra så är det mycket lättare—på Internet efterlämnar vi spår som i både uttryck och omfattning saknar motstycke i det fysiska livet. Carl är i någon mening inne på samma linje, men tillägger att det i vart fall finns de som ”gör ärliga och helhjärtade försök”. Nicklas ger mig slutligen ett direkt stöd när även han menar att ”ja”, det går att kontrollera Internet, men tillägger att komplexiteten och dynamiken är stor.
Nina, Anders, Carl, Nicklas, och Jussi belyser alla relationen mellan kontroll och maktutövning. Internet har på fler än ett sätt kommit att utmana tidigare rådande maktstrukturer. Nicklas breddar i detta sammanhang synen på kontroll genom att påpeka att Internet har gett individer ökad kontroll över informationsproduktion, vilket har förskjutit makten över formulerandet av både dikt och sanning från ”informationsindustrierna … [till] proletariatet”. Nina illustrerar motsatsen genom att hänvisa till hur utfallet i kontrollsatsningar som IPRED resp. PSI speglar redan etablerade maktstrukturer.
Relationen mellan kontroll och maktutövning är både slående och relevant, men den för inte diskussionen framåt. Möjligtvis så understryker den betydelsen av de frågor som jag önskar att kontrollivrare i större utsträckning skulle anstränga sig för att besvara. Kontroll i bemärkelsen styrning och övervakning har nämligen, lika lite som maktstrukturer, ett egenvärde. För att vara berättigad så måste den motiveras, dess effektivitet måste analyseras, och dess konsekvenser blottas. Först i ljuset av detta kan kontroll accepteras i ett demokratiskt samhälle.
I detta sammanhang bidrar Anders svar med en viktig pusselbit. Det som sker på Internet påverkar samhället, ”Internet är ingen ö”, vilket ställer samma krav på möjligheter till ansvarsutkrävande och sanktionsmöjligheter på Internet som i samhället i övrigt. Jag kan inte annat än att hålla med. Men även det omvända är sant. Samhället utspelar sig idag lika mycket på Internet som på torget, i skolan och på arbetsplatsen. Vi måste därför ställa samma krav på hur ansvarstagande utkrävs och sanktioner genomförs oavsett om de handlar om Internet eller samhället i övrigt.
Det är i det senare som IPRED fungerar avskräckande. Det är nämligen svårt att hitta exempel på övervakning i samhället i övrigt som genomförts mot bakgrund av en så pass bristfällig analys av motiv, effektivitet och konsekvens.
Användningen av fartkameror illustrerar väl hur det kan gå till vid sidan av Internet. I Sverige dör årligen ca 400-500 personer i trafikolyckor (inom EU ca 40,000). För hög hastighet anses vara en av de största riskfaktorerna i samband med trafikolyckor med dödlig utgång. NTF menar att ca 100-150 liv skulle kunna räddas varje år om alla höll hastigheten. Det skulle inte vara vare sig extraordinärt dyrt eller särskilt tekniskt komplicerat att åstadkomma en realtidsövervakning av samtliga bilar och tunga fordon i Sverige (särskilt som åtgärden skulle spara samhället kostnader om i runda slängar 2-3 miljarder kr per år). Det måste även anses vara särdeles angeläget från ett mänskligt perspektiv.
Vi är dock långt ifrån ett sådant system—priset i form av förlorad frihet anses helt enkelt vara för högt. Vägverket utredde nyligen möjligheten att utöka de befintliga fartkamerornas funktionalitet till att även mäta fordons hastighet mellan olika kameror längs ett vägavsnitt. De fick en del kritik mot förslaget eftersom det kräver att alla bilister fotograferas, även sådana som inte kör för fort, även om kritiken inte på något sätt var lika omfattande som vid införandet av IPRED. Ändå valde Vägverket att inte genomföra förslaget, vilket motiverades med att det finns en risk att trafikanter skulle uppleva systemet som kränkande.
Det är inte enbart Vägverkets beslut att förkasta förslaget som är intressant. I Sveriges Radios intervju med Anders Wiman (utredare på Vägverket) framgår även att förslagets effektivitet analyserats och, inte minst, att de vägt förslaget mot ett antal alternativa lösningar. Det senare efterlyser även Jussi i sitt svar när han ställer frågan ”hur skulle man göra annars?”. Kontroll är nämligen inte det enda sättet att nå ett samhälleligt mål, och i de fall kontroll är nödvändigt så kan det utföras på många olika sätt.
Anders föreslår i sitt svar ett alternativ till IPRED, att ”träda in för att åstadkomma den strukturförändring som tiden ändå till sist kommer att utkräva”. Ett annat alternativ hade varit att inte träda in vilket måhända även det skulle åstadkomma den efterfrågade strukturförändringen. Ett tredje alternativ hade varit att överlåta övervakningen till rättsvårdande myndigheter. För att bringa reda bland dessa alternativ, och slutligen väga dess för och nackdelar, så måste man dock först grundligt analysera motiv, effektivitet och konsekvens av föreslagna åtgärder. Det gäller sedan länge kontrollåtgärder i samhället i stort, och det borde i samma utsträckning gälla i frågor som är begränsade till Internet.
Jag undrar fortfarande när vi ska få uppleva det?
