Egentligen skulle mitt brev den här gången handla om Yoneji Masuda, personen bakom namnet på Masudabreven. Det får vänta till senare och istället handlar brevet om Philip E. Agre som nyligen rapporterats som saknad från sitt hem och sin arbetsplats.
Phil är professor i Information Studies vid UCLA och var under 90-talet och början av 00-talet en aktiv röst i Internetsammanhang, främst genom sitt nyhetsbrev RRE, Red Rock Eater News Service (Nyhetsbrevets extremt avskalade format med en pekare till en webbplats kompletterat med en beskrivande rad eller två var inspirationen till Nitas nyhetsbrev där jag var den förste föreståndaren.).
Förutom nyhetsbrevet och vetenskapliga publikationer skrev Phil också flera riktigt bra essäer om den ökande betydelsen av datorer och Internet och handfasta råd till studenter. Allt publicerade han fritt tillgängligt på nätet och han undvek att sända sina artiklar till renommerade men dyra vetenskapliga journaler som kunde gett honom välförtjänt akademisk meritering.
När jag själv var forskarstuderande på Tema T i Linköping, följde jag hans nyhetsbrev och tog del av essäer som Find your voice, och How to enjoy a convention. I en annan essä, How to be a leader in your field, tipsar Phil om att man ska som ung forskare ska ta rygg på en förebild och närma sig den personen för att få del av den bästa tänkbara kompetensen och miljön inom det område du är intresserad av. Jag läste en tidigare version av artikeln som hette Networking on the Network, och använde mig av hans förslag och sökte up den bästa förebilden jag kände till inom mitt eget område: Phil Agre. Han nämnde aldrig ironin i att han själv blev offer för sin egen manual utan bjöd generöst in mig att spendera ett halvår i början av 2000 vid hans institution.
Jag lärde känna Phil som vänlig och hjälpsam men han föredrog att hålla all kommunikation på e-post. En doktorand han handledde upplevde en del frustration av att aldrig få handledning ansiktet mot ansikte. Phil envisades att läsa det hon skrev och kommentera på e-post istället. För de flesta doktorander är det snarast tvärt om: verkliga möten med en handledare som kanske eller kanske inte har läst vad doktoranden har skrivit.
Phil höll kurser som var övningar i att utifrån vardagliga behov och gissningar om hur tekniken skulle se ut om några föreslå tjänster som kunde levereras på en telefon eller något vardagligt objekt som en nyckelknippa, plånbok eller glasögon. Vid dessa tillfällen var han all business. Han gav instruktioner, delade upp grupper och försvann tills det var dags för redovisning. Under tiden övningarna pågick var han tillgänglig på e-post för stöd och råd. Formatet för kursen ser ut att vara detsamma till 2007. Det kanske inte är en banbrytande modell för en kurs men det faktum att studenterna hörde hemma i området LIS, Library and Information Studies, gav ett fokus på information och relationen mellan användare och information som var annorlunda än vad man ser hos teknologer, beteendevetare och formgivare, vilka oftast fokuserar ensidigt på tekniken, människan eller designen.
När jag vid ett tillfälle höll en föreläsning för institutionen som jag gästade, kom Phil precis när jag börjat tala och gick vid det sista ordet. Under det halvår jag var vid UCLA bytte jag inte tre ord med honom och jag såg honom aldrig på sitt rum. Om Phil var obekväm med sociala situationer ansikte mot ansikte så var det inte för att han inte förstod sig på andra människor, det visar den lysande artikeln How to help someone use a computer, som han skrev 1996 och som borde vara obligatorisk läsning för alla.
Phil var en lysande förebild på flera sätt. Jag hoppas han sitter på en paradisö och sorterar sin samling billiga bläckpennor.
Uppdatering, januari 2010: Goda nyheter: Phil uppges vara vid liv och har lokaliserats av lokalpolisen i Los angeles!
