Yoneji Masuda och IT-politiken

Vilken IT-politik är möjlig, och vad måste ske härnäst?

Jag är ledsen om det blir ett lite långt och vindlande brev, men jag måste börja när jag studerade samhällsvetenskap i början av 90-talet och stötte på föreställningen att det industriella samhället sedan årtionden ansågs vara i en pågående revolution. Daniel Bell beskrev det som förändrades, var vi hade stått och vad vi nu var på väg att lämna, som ett post-industriellt samhälle. Alvin Toffler, Peter Drucker, Marshall MacLuhan, Marc Uri Porat, Fritz Machlup och andra beskrev vad som hände i förändringsprocessen där tjänster växte fram som en ny ekonomisk sektor, management blev en vetenskap, teve skapade en global by och en våg av nyheter svepte över den industrialiserade västvärlden. En tredje våg i själva verket.

Många som skrev under 60- och 70-taletom en radikal förändring av samhället beskrev var vi hade varit och vad som var föremål för förändring. Men det fanns också de som gjorde sitt bästa för att beskriva vart vi var på väg. Bland dem vill jag placera Yoneji Masuda. Jag tycker att Masuda är anmärkningsvärd inte för att han var litterärt högtstående eller för att hans teknikpolitik var nydanande. Det finns två andra skäl till varför han borde uppfattas som en betydande samtidsforskare.

Ett betydande skäl är tonträffen i Masudas texter. Han förefaller dra slutsatser om var samhället är på väg baserat på vad som verkligen var unikt i hans samtid. Och han drar konsekvenserna av sin analys med stor träffsäkerhet ska det visa sig. Och slutligen tar han den ansvarsfulla rollen och skissar på vilket slags samhälle hans iakttagelser skulle kunna leda till, vilka faror som lurar och hur de borde undvikas. Detta baserat på en egen övertygelse om vad som utgör ett önskvärt samhälle och naturligtvis bundet i den tid och det kulturella sammanhang där hans tankar uppkommit.

Medan tonträff är det första skäl jagvill anföra, är det ett annat skäl som är det främsta. Nämligen Masudas observation av information som varandes det centrala för samhällets förändring. När andra lade fokus vid den tekniska utvecklingen som grund för en samhällsomdaning, menade Masuda att förvandlingen av samhället till något helt nytt, som saknar motstycke i historien, grundar sig på information, det som bearbetas av den nya dator och kommunikationstekniken. Han såg alltså längre än många andra, i min mening.

Jag kom i kontakt med hans lilla text Informationssamhället och fångades av uppfattningen att det inte kan vara teknik som förändrar samhället, det täcker inte, det måste vara vad människor gör med tekniken som påverkar och förändrar människor. Det är ju människor som förändrar människoroch nog är det uppenbart att när vi får nya möjligheter att informera oss och kommunicera så påverkas människors möjlighet att påverka. Om samhället verkligen var i en revolution, på väg mot något helt nytt och radikalt annorlunda, så måste det vara information som är den verkande kraften.

Jag bar med mig minnet av Masudas lilla text och när jag under en tid bodde i Japan sökte jag ta reda på mer om honom, men ingen tycktes veta vem han var. Inte heller kunde jag hitta något mer som var publicerat av honom på engelska eller citeringar i vetenskapliga journaler i de vanligaste citeringsdatabaserna. När så Nicklas Lundblad föreslår att starta en långsam blogg om informationssamhället och vill ha förslag på namn, var det självklart att ha Masuda med i namnet, Masudabreven.

Då fick jag också en anledning att läsa om den lilla texten för att upptäcka något helt nytt. I förordet finns enhänvisning till en svensk som hjälpt Masuda i slutet av 70-talet med underlagför hans bok. Thomas Ohlin. Hmmm. Kan det vara..? Efter lite Googlande kommer jag fram till att det måste vara samma Tomas Ohlin (utan “h”) som i början av 70-talet skrev om e-demokrati. Jag skickar några mejl som returneras från avsomnade e-postadresser, men träffar till slut rätt. Tomas svarar och ber mig svara honom på en adress som går till ett departement. Han är alltså en kollega som trots sin ålder (76) och bakgrund som professor arbetar för Nyamko Sabuni på IJ-departementet, alltjämt med frågor om e-demokrati!

Vi sammanträffar på en trevlig lunch och pratar om Masuda. Tomas berättar hur han lärde känna Yoneji Masuda på 1970-talet och hur han påverkades av hans tankebanor. De låg varandra nära i sina uppfattningar om samtiden och Tomas har några intressanta texter som exempel på det här. Läs också Tomas egen berättelse om sitt möte med Masuda i slutet av det här brevet. Men Tomas hade också med sig något som gjorde att håret på mina armarreste sig i en rysning.

Tomas fick i gåva vid ett tillfälle, en tavla med ett japanskt ordstäv utfört i vacker kaligrafi. På baksidan hadeMasuda skrivit för hand (bara att se det var en rysning) översättningen av ordstävet: “Man is the only living thing who can transform himself through hisown efforts” och under det en förklaring: “For a cup transformation is breaking.For a tadpole transformation is becoming a frog, the metamorphosis of livingthings. For man transformation occurs through his own efforts.”

Kanske var det en tillfällighet att han valde just det ordstävet att ge Tomas. Men för mig fanns där en djupare betydelse som bekräftade den innebörd hans texter har, att teknik inte förändrar människor, människor förändrar människor. Nåja, nu får det räcka medpekoralen.

Så var står vi idag, vilket värde har Masudas förutsägelser från den tid då han chefade för Japans framtids institutoch drömde fram sitt computopia?

I sin lilla text finns i stort sett alla grunder för all IT-politik:e-förvaltning, digitala bibliotek, e-hälsa, e-utbildning, masskommunikation och multimedia med interaktivitet. Inte mycket skiljer i sak mellan de förslag Masuda för fram i den text som i grunden formulerades redan i början av 70-talet, med vad som senare Al Gore presenterar som National Information Infrastructure 1991, Bangemann 1994, eller för all deli IT-Kommissionens betänkande 1994, och de svenska IT-propositionerna 2000 och 2005.

Hur långt har vi kommit och vad återstår, i dessa dagar då Kommissionen står i begrepp att formulera en ny gemensam Europeisk IT-politik för åren 2011 till 2015? Vilken IT-politik är alls möjlig? Ja, inte det vi trodde 1976, 1991 eller 2005. Men medan ganska lite har hänt om man ser till visionerna har otroligt mycket annat hänt. Och inte sällan klagar vi på att vad politiken och den allmänna meningen efterlyser inte realiseras. Telemedicin och e-förvaltning kan tjäna som exempel. Tålamodet med det som ibland kallas implementeringsunderskottet på dessa områden kan ibland tryta. Men kanske har förväntningarna varit för höga?

Fantasin om vad som borde vara möjligt springer före de institutionella trögheter som måste följa med för att förändringarna ska kunna realiseras. Men gräset växer inte fortare för att man drar i det.

Så hur ska en samtida IT-politik se utför att nyktert ta hänsyn till trögheter men samtidigt nyttiggöra tillgänglig teknik för att på bästa sätt leverera produktivitetsökning i ekonomin, arbetstillfällen och bättre utnyttjande av skattepengar? Där lämnar inte Masuda några svar annat än att det bara är människans ansträngningar som möjliggör förändring.

                                                                                                             2009-04-12

Tomas Ohlin

”The most critical”, sade Yoneji Masuda, ”is to reach out, and to create the open network”. Vi promenerade på Skeppsbron, det var 1977, en kylig och grå eftermiddag I oktober. Jag minns att jag tänkte på hans ordval, han använde ofta ordet ”critical”. Vad han syftade på, som jag tolkade det, var viktig, känslig, betydelsefull.

Vi var båda fyllda av fascinerande och avlägsna funderingar om ett nytt samhälle, så långt borta. Men vi hade ny mening i de gamla orden.

Först idag förstår jag så mycket mer av vad han ville. Låt oss fortsätta samtalet, Yoneji. Visst finns du, även om du inte fick uppleva det nya seklet.

Jag hade träffat Yoneji vid en tjänsteresa till Tokyo ett år tidigare. Han hade blivit inbjuden att tala vid en ståtlig sammankomst på MITI-departementet, den då dominerande kraften nära den japanska regeringen. Jag minns att jag blev imponerad av hans lyft, hans stora ord. Informationssamhället, vad menade han? Man sade att han skrivit en bok om det, men den fanns bara på japanska. Han hade skaffat sig ett anseende med den, även om få bedömare ännu använde ordet. Man var ännu inne i industrisamhället, och särskilt var MITI det, och så även den grupp jag reste med. Men det fanns tänkare som extrapolerade, och någon av dem hade bjudit in Masuda. Man lyssnade, trots att han uppenbarligen mest var att se som en framtidsprofessor.

Jag tyckte han hade något som gav mig kårar på ryggen. Kårar av spänning. Ett stillsamt yttre, men med så spännande ord. Ett samhälle där en fundamental valuta hette information, och som byggde på vidsträckta nätverk.

På mitt skrivbord hemma låg en PM från 1974 på kanske 20 sidor, skriven av en tysk tänkare, Klaus Lenk, en rapport om det offentliga informationssamhället, en rapport som han färdigställt åt OECD. Lenk använde inte ordet informationssamhälle lika tydligt som senare Masuda, men det fanns stora likheter mellan de båda. Fokus för intresset var det offentliga systemet, inledningsvis exemplifierat av en utbildningsapparat, en vårdapparat m m som tog nya metoder och former till sig. Man var inte längre beroende av gårdagens organisation och kommunikation. Jag hade blivit oerhört fascinerad.

Lenks rapport låg länge framme på mitt skrivbord, upp till höger, många, många månader. Jag tyckte om att titta på den. Och nu mötte jag en tänkare på andra sidan jordklotet, som umgicks med liknande och än större tankar.

Ett samhälle där det fanns plattformar där människor och system rörde sig, där inte marknaden ensam styrde, där det också fanns ett socialt medvetande, en hänsyn i de stora öppna systemen. En struktur för kontakt.

Efter föredraget pratade jag med Masuda om samarbete. Han var vänligt intresserad, vem var jag? Och samarbete, hur då?

Det tog en tid innan jag, som då arbetade på Styrelsen för Teknisk Utveckling, lyckades få honom att komma till Stockholm, för att ge föreläsningar, och för att diskutera. Vi kom att bli goda vänner, och han var en av de få som omedelbart förstod vad Bertil Thorngren och jag hoppades på med vårt regionala kommunikationsprojekt TERESE. Vi ville pröva ny social kommunikation, förmedlad i första hand via telefonnätet, med små terminaler med akustiska modem. Trots att vi egentligen inte var klara med våra tankar så förstod han.

Vi tänkte på samma sätt kring det öppna och icke-formbundna samhället. Ett samhälle som då ännu inte fanns.

Jag besökte Masuda i Tokyo i april 1978 och fick då en personlig gåva. Det var ett emblem där han med sirlig stil hade textat ”Man is the only living thing who can transform himself through his own efforts”. Underskriften var skriven med darrande bläck. Jag kände, och känner än den underbara kontakt det förmedlade.  

Hans bok ”Informationssamhället” kom småningom ut också på engelska, och han hade vänligheten att där ta in en beskrivning av Terese, som jag sänt honom ett utkast till. Det var hans sätt att tacka och betona gemensam förståelse.

Vi hade senare kontakt via brev, och i annan konferensmiljö. Jag fick andra arbetsuppgifter. Men vi visste båda att det nya öppna samhället skulle komma. Jag längtade efter hans tankar och vackra ord. Han samhälle har kommit, även om det tagit tid.