Anders brev är innehållsrikt. Trots att det inte är någon bra ursäkt till sex veckors tystnad är det ändå en förklaring, vid sidan av december och helger, som är förklaringar i sig själv.
Ja, Masuda fascinerar även mig. Inte minst är det begränsade omfånget på hans skrift tilltalande och lite förvånande. De som ska sia om framtiden gör annars ofta det med alltför många ord enligt principen: om man säger mycket slår väl alltid något in. Masuda verkar också har varit mer modest än vissa andra profeter, också det ett tilltalande drag.
Men trots att jag alltså sympatiserar med Anders uppskattning av Masuda (eller kanske just därför) så vill jag i mitt svar snarare gå in lite på de avslutande orden om IT-politiken. Anders frågar sig hur en samtida IT-politik ska se ut “för att nyktert ta hänsyn till trögheter men samtidigt nyttiggöra tillgänglig teknik för att på bästa sätt leverera produktivitetsökning i ekonomin, arbetstillfällen och bättre utnyttjande av skattepengar?” Frågan är ställd mot bakgrund av det upplevda implementeringsunderskottet. Om det nu finns ett sånt. Anders vacklar och det är förståeligt. Vilka glasögon ska vi ha på oss när vi bedömer utveckling? Ska vi jämföra med utopisterna eller med historien? Eller ska vi, som antyds i metaforen om hur gräset växer, kanske avstå från att jämföra och tänka oss att det är en utveckling som sker med någon sorts egen kraft?
Det sista menar förstås inte Anders, eftersom han är skolad i att tänka kritiskt omkring teknisk utveckling och inte ta den för given eller se den som naturlig. Men frågan om jämförelse är likväl intressant. Inte minst, förstås, i relation till själva politiken, som väl ska vara något annat än de visioner som utopisterna målar upp. Eller?
Kanske är det just däri problemet med den statliga IT-politiken ligger. Den vill inte vara visionär för då riskerar den att inte tas på allvar. Dess självpåtagna uppgift är att vara konkret och jordnära. Och sååå tråkig: “produktivitetsökning i ekonomin, arbetstillfällen och bättre utnyttjande av skattepengar”. I rest my case. Kanske är detta i sin tur ett skäl till att IT-politiken i stort inte engagerar medan mindre sakfrågor får symbolisk betydelse och visionär och vanligen dystopisk tyngd.
Det har emellertid inte alltid varit så. Det var inte länge sedan den svenska IT-politiken kopplade föreställningen om framsteget och det goda samhället till ny informationsteknik. Formuleringar som “Vingar åt människans förmåga” (1994) eller “Sverige inför epokskiftet” (1996) lovade förändringar, till det bättre. Visionerna var legio, framtidstron var stark. Nu heter det “Bredband till hela landet” (2008).
Var finns tron på ett bättre samhälle i dag? Är den gömd under ord som produktivitetsökning? Eller är det inte på det här området som visionerna om i morgon formuleras överhuvudtaget? Är det till och med så att drömmen om det goda samhället inte längre kan vara kopplad i första hand till ny teknik utan baseras på annat eftersom tekniken inte verkar hålla vad vi tycker den borde? Vad baseras den på i så fall? Det skulle jag gärna vilja veta.
