Masudas vision av ett informationssamhälle bygger på människan. Anders tar det till utgångspunkt för en mängd intressanta frågor om IT-politikens framtid, och kanske om dess möjlighet.
Min egen ingång kommer litet från sidan. På ett plan handlar det om vad politikens berättelser förmår göra med oss. Det politiska perspektiv som jag tycker blir alltmer dominerande, och som jag nog också håller med om, utgår från att vi är berättare, och att berättelser styr politikens vindlande vägar framåt (eller i den riktning politiken nu råkar gå). Problemet för IT-politiken är sammanbrottet för den enhetliga berättelsen om IT och framtiden. Med dot.com-bubblan förlorade vi den sammanhängande berättelsen, och plötsligt såg vi igenom den starka tekniska framtidsberättelsen och tappade vår entusiasm för den. Det som skedde påminner om ett fenomen i litteraturen sombrukar kallas romantisk ironi. När författaren bryter berättelsens täthet genom att själv tilltala den läsande krackelerar fiktionen och vi måste förhålla oss till de dubbla, mångtydiga nivåerna i texten. Vi tvingas in i ironiska tolkningsstrategier och vår naiva försjunkenhet och vårt engagemang i texten omöjliggörs. Allvaret i en fråga överlever inte ironin.
Det här har blivit ett problem för IT-politiken. Det andra som för mig framträder tydligt i analysen av Masudas syn på informationssamhället är nämligen just det allvar med vilket han angrep frågan om informationssamhället. Tomas skriver att han gärna använde ordet “critical”, med passion, och det gör inte en ironiker. I dag är det svårt att tala passionerat om informationstekniken. Om och om igen på seminarier och konferenser avbryter sig föreläsare som blir entusiastiska, allvarliga och passionerade för att berätta, och be om ursäkt för, att de börjar låta som dot.com-profeter. De tvingar sig till det, och de tvingas till det. Vi befinner oss i en fas där vi inte tillåter oss förundras med barnets nyfikenhet inför den nya tekniken.
Vi läser hela informationssamhället ironiskt.
Det har enorma konsekvenser. Jag tror inte FRA-lagen varit möjlig i en icke-ironisk berättelse om informationssamhället. Att riskera förtroendet för något så unikt som det öppna nätverket hade inte varit politiskt möjligt utan den ironiska läsning av informationssamhället som öppnar en dialektik mellan de naiva och de cyniska. Det är nämligen först med ironin som cynismen får en tydlig plats i det offentliga samtalet om informationstekniken. I cynismen är informationssamhället inget nytt. Det rymmer mer risker än möjligheter. Frågan blir hur samhället kan ta plats på nätet, med betoning på det redan existerande. Men den frågan förutsätter en bild av ett tomt nät som står utanför samhället, ett nät som inte redan i dag griper in i och förändrar allt på flera olika djupnivåer.
Också den växande fascinationen för normer stammar ur den ironiska läsningen. I stället för att våga hoppas på nya sociala mönster längtar de nya nätnormskonservativa krafterna efter en återgång till det Gemeinschaft som kan bära normer och värderingar och därmed ringa in och avgränsa förändringen. Förminska den.
Läsningen av Masuda påminner oss om hur vi kan läsa informationssamhället naivt, i en god bemärkelse. Ironin iklär sig alltid kläder som liknar vishetens, men den ironiske skapar ingenting. Förändrar ingenting. För vad skulle det tjäna till?
Här alltså min lärdom från Masuda: IT-politiken har blivit ironisk. En konsekvens av det är den saknar berättelse. I stället sugs den in i andra berättelser. Integriteten sugs in i berättelsen om terrorismen. Upphovsrätten sugs in i piratdramats narrativa strukturer (och här har vi, som Rasmus Fleischer nyligen påpekade i ett samtal, en urgammal berättelse om Kampen mellan två parter, mellan David och Goliat, mellan Robin Hood och sheriffen i Nottingham…). Yttrandefrihen riskerar att försvinna in i berättelserna om religionen. E-förvaltningen är en berättelse om vår längtan efter demokrati. IT i skolan en episod i det urgamla dramat om den mänskliga kunskapen. Men det finns ingen stor berättelse om tekniken, inget Manhattanprojekt, ingen månlandning. Inget mänskligt projekt.
Frågan är om det är det vi skall leta efter, förstås. Hur skulle en berättelse om informationstekniken se ut i dag? En berättelse om det öppna nätverket som Masuda talar om? Och skulle en sådan berättelse kunna leda ut ur de ironiska tolkningsstrategiernas ödemarker, fyllda av smackande cyniker och förmenta sanningssägare?
Kanske. Det är i alla fall värt att notera att vi i dag utvecklar informationssamhället under ironins insegel. Läsningen av Masuda ger en kraftfull kontrast, och visar att en annan, en naiv, IT-politik är möjlig.
2 Comments
Nina pekar på att informationssamhället förvisso inte kännetecknas av produktivitetsökningar och frågar, en smula uppgivet, var tron på ett bättre samhälle finns idag? Ja, melodin “Var blev ni av, ljuva tankar om en lyckligare värld?” som HasseoTage tog fram, något efter det att Masuda var här och hälsade på, speglar sådana brustna förhoppningar, men jag har inte känslan av att Masudas tankar gick i den tonarten. Hans ord speglade vidsträckt kontakt, en publik plattform för alla. Han var demokrat, och blev, som jag, alltmer övertygad om att vi med nya hjälpmedel kan nå mångdimensionell kommunikation, där alla kan vara med.
Han var inte särskilt intresserad av IT-politik. Visserligen har han med några kapitel om Tama New Town (kabelsamhället) och Higashi Ikoma (HI-OVIS, fibersamhället) i sin bok. Men det var pliktskyldigast, han var inte lika intresserad av teknik som de japanska industrialister som byggde fibrer och stordatorer. Märkligt nog var han mer fäst vid två andra exemplen i boken, det kanadensiska nätet och det svenska Terese (där vi letade samhällstillämpningar).
Nicklas formulerar, nästan poetiskt, att vår effektivitetssträvande eFörvaltning “är en berättelse om vår längtan efter demokrati”. Masuda skulle ha gillat de fina orden. Det gör också jag, jag har för min del jobbat en hel del med organisation av informationssamhällets förvaltning, men hamnat allt mer nära den demokratiska tillfredsställelsen av att veta att vi håller på att skapa ett nät där människor kan vara med. Jag fick inte glädjen att tala med Masuda om det i praktisk mening, men konceptuellt berörde vi det ofta. Det må kanske inte vara någon “stor berättelse om tekniken”, visst, men det kan bli en fantastisk berättelse om människors möjligheter.
Ja, Masuda hade nog en hat-kärlek till teknikens möjligheter. I hans nät, liksom i Internet, finns datorerna, men de dominerar inte. Datorerna i dagens nät ägnar sig ju mer åt att koppla samman, än att utföra imponerande beräkningar. Bokstaven “e” minskar i storlek.
Masudas bok om Informationssamhället är en till omfånget liten bok, observerar Nina. Det är så sant. Och den nådda inte så många, i första hand nådde den fram till dem som såg och förstod, de som hade en idealistisk framtidskänsla. Det var samma sak med Nora/Minc´s “L´informatisation de la societé”, en liten skrift som kom att spela en stor roll vid ungefär samma tid. Den lade grunden för det som blev Minitel. Masuda skulle ha älskat den (jag tror inte han behärskade franska), hela hans apparation speglade fascinationen av att befinna sig nära något nytt, fantastiskt och demokratiskt.
I sin handskrivna pamflett till mig 1978 skriver han “Man is the only living thing who can transform himself through his own efforts”. Anders blev engagerad i den formuleringen. Jag instämmer gärna. Det speglar ett möjligheternas samhälle. Jag tror att Masuda innerst inne var en optimist.
Tomas
Intressant att upptäcka denna ytterst välformulerade svenska dialog om IT-politik. Jag hade förmånen att som spoling jobba ihop med Tomas Ohlin. Det var bara en kort period, men den inträffade just den där Masuda-tiden runt 1978. Mitt nördperspektiv begränsade tyvärr synfältet, så jag tog inte in vad som hände.
Däremot vet jag vad som följde i Masudas hemland, Japan. IT-politiken tog en utpräglat teknikdriven kurs under 80-talet. Landet hade samlat styrka under decennier av stark tillväxt. Programmet “femte generationens datorsystem” startades 1982 med enorma ekonomiska resurser. Det syftade till genombrott inom IT-området. De förväntade framstegen skulle spilla över och påverka hela samhällsutvecklingen positivt.
Projektet skulle pågå i tio år, men det blev inget genombrott. Inte nog med det, sedan 1989 har Japans ekonomiska tillväxt varit lägre än Sveriges. Fascinationen för Japan lider dock inte av brist på tillväxt. Nu och då träffar man yngre personer som glatt pluggar japanska för att kunna läsa manga i original. Jag delar denna fascination helt och hållet sedan en praktiksommar på NTT.
Fascination är bra, men jag är förbryllad över en slags kollektiv svensk blind fläck ifråga om Korea (Sydkorea naturligtvis). Korea är också ett OECD-land, så siffror är mycket lätta att få tag i. Om vi verkligen vill ha en IT-politik som sätter spår i nationalekonomin, varför studerar vi inte länder som lyckats med det? Min hypotes är att vi känner att Sverige ska spela med de stora killarna. Därför studerar vi Kina, trots att det är oerhört korrumperat och i princip Sveriges motsats i allt. Därför studerar vi Japan, trots att dess ekonomi inte har utvecklas bättre än den svenska på 20 år. Det lilla Korea har bara fem gånger Sveriges folkmängd och inte många vet att löneläget där är högre än i Sverige i alla skikt.
Korea tror entusiastiskt på IT och satsar på IT i en omfattning som inte går att föreställa sig i Sverige. Som Nicklas skriver här har vi svårt att vara entusiastiska för IT och följaktligen satsar vi inte. “Ett hållbart informationssamhälle för alla” är vad Näringsdepartementet annonserar på sin webbplats. Det är som ett hockeylag med fem backar och inga forwards, ett extremt försvarsspel.
Vad är det vi försvarar? Tryggheten gissar jag. Trygghet tolkas ofta som frihet från förändring. Det finns många slags förändring, men tillväxt är ett av dem. Indirekt tror jag vi försvarar oss mot tillväxt.
One Trackback
[...] dag skrev jag om IT-politiken och ironin på Masudabreven. En del av resonemanget handlade om att det är svårt att få IT-politiken tagen [...]