Visionen om informationssamhället bygger på samtal och ett samtal som alla jämställt kan delta i. Tekniken bjuder också på en sänkt publiceringströskel vilket just gör att fler deltar i samtalet än förr och att de också deltar med större intensitet än tidigare. Tidigare klyftor mellan dem som hade möjlighet delta och dem som inte kunde är inte lika djupa.
De gamla klyftorna handlade om rent tekniska möjligheter att få en plats på scenen där det inte fanns hur mycket plats som helst och att få tillgång till samtalet där det inte fanns plats för hur många som helst. Idag är scenen stor, alla får lyssna och den nya utmaningen är att göra sig hörd på den och att veta vilka man ska lyssna på.
Men allt som sägs är inte lika mycket värt. För att informationssamhället ska fungera måste källkritik vara en av de viktiga byggstenarna. Privata bloggar har inte samma prestige som redaktionella kommentarer; enskilda twitterfeeds har inte samma genomslagskraft som utspel från ledare till politiska rörelser; skoluppsatser har inte samma tyngd som vetenskapliga rapporter. Aktualitet och tillgänglighet styr mycket av valet av informationskällor, men källans prestige är också en viktig faktor.
Generellt står vetenskaplig kunskap högt i kurs. Den prestige vetenskapliga utsagor har är svår att överträffa. Idag är de vetenskapliga primärkällorna tillgängliga för alla och envar och de metoder vissa vetenskaper använder i sitt arbete hänvisas ofta till i andra sammanhang. På ett individuellt plan kan den prestige en forskare har förvärvat genom expertis i sitt fackområde användas även utanför fackområdet. På ett samhälleligt plan används vetenskapliga termer som “evidensbaserad” i politiska sammanhang: de åtgärder som politiker förespråkar ska bygga på vetenskaplig grund.
Vad är då vetenskaplig grund?
Det vetenskapliga arbetets kvalitetskontrollmekanism är inkrementalitet. Varje vetenskapsområde har sitt eget vetenskapsinterna regelverk för hur nya bidrag bedöms: observationer och mätningar i fält, experimentell verifikation i laboratorier, teoretiska överväganden av olika slag, eller något annat förfarande oftast (men inte alltid) med någon slags upprepningsbarhet, generalitet, objektivitet och situationsobundenhet i högsätet. En stor del av utbildningsgången i att bli en forskare handlar om att tillägna sig den metodologi som gäller för det valda forskningsområdet. En stor del av de stridigheter som går att observera mellan olika vetenskaper handlar om värdering av metodologi. Men oavsett metodologi måste nya inkommande vetenskapliga bidrag ta avstamp i tidigare arbeten för att kunna bedömas riktigt. Nya vetenskapliga publikationer bygger på tidigare, relaterar sitt arbete till dem och ifrågasätter eller överträffar dem. Genomslag av helt nytt slag är mycket ovanliga och betraktas med skepsis: kreativitet är mindre viktigt än den explicit uttryckta relationen till tidigare resultat. För den utomstående verkar forskningen auktoritetsbunden, eftersom den inkrementella metoden bygger på referenser. Men källan i sig är ointressant — det är inte auktoriteter som är poängen utan sammanhanget. It’s turtles all the way down. Vetenskap bygger på tidigare vetenskap.
Försök att frångå vetenskapens inkrementalitetskrav kan vara belysande och värdefulla, men då har man brutit sig ut från vetenskapens område.
Det vetenskapliga samtalets drivmedel är oenighet. I det vetenskapliga arbetet premieras arbete som visar nya resultat som strider mot tidigare; vetenskapliga debatter präglas av diskussion. Nya resultat kan förena tidigare resultat på ett nytt och överraskande sätt eller kullkasta tidigare resultat på ett vederhäftigt sätt. Den enskilt finaste proceduren under en forskares karriär är doktorsdisputationen där någon speciellt inhyrd person formellt ifrågasätter och kritiserar doktorandens arbete. Just det tillfället är en formalitet, men formerna bygger på just oenighet. Det vetenskapliga samtalet är ständigt ofärdigt och varje vetenskapligt verk inbjuder och förväntar sig mothugg. Arbetet resulterar sällan eller aldrig i en hållbar sanning: samtalet, metoden och inkrementalitet är viktigare än det teoretiska målet, sanningen.
Vetenskap behöver inte vara svårt eller teoretiskt - och teorier behöver inte vara vetenskapliga för att de är högtravande eller intellektuellt utmanande. Ingenting är lika praktiskt som en god teori. En opraktisk teori är sannolikt inte en god teori, än. Vetenskap syftar till enkelhet.
Forskning betraktar någon aspekt av världen. Forskning bygger modeller. Modeller är avsiktliga förenklingar så att den aspekt som är under studium skall framträda bättre. Andra aspekter som bedöms som oviktiga framträder illa eller inte alls. I möte med data utanför forskningen kanske inte modellen är giltig. Det finns alltid utrymme för flera modeller - de måste var för sig bevisa sin giltighet. Att kritisera en vetenskaplig modell för begreppslig fattigdom är bara relevant om modellen tillämpas otillbörligt: modellen är och bör inte vara avsedd att vara allomfattande.
De vetenskapliga experterna, forskarna, är inte bättre människor än andra. Forskare är mottagliga för smicker, de vill ha uppmärksamhet (om än inte alltid under samma former som andra), deras uppmärksamhet går att distrahera, deras lojalitet går att köpa och de överskattar regelmässigt sin egen förmåga att träffa riktiga beslut i nya sammanhang de möter.
Dessa observationer har konsekvenser för hur vi kan värdera vetenskapens roll i informationssamhället:
Mediekritik är inte en användbar metod att bedöma vetenskapens kvaliteter och sanningshalt. Att vetenskapliga resultat populariseras av utomvetenskapliga skäl är inte en anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlaget. Att många samtidigt talar om klimatfrågan betyder inte att det är löjligt att tala om klimatfrågan. Att ett resonemang är evidensbaserat betyder att det resonemanget tar stöd i EN vetenskaplig metod, en av många - och alls inte ett ofelbart orakel.
Vetenskapen har hög prestige, varför många försöker få sina resonemang ansluta till vetenskapens samtal. Det gör dem inte till vetenskapliga. Speciellt är det så att begripa och ha en åsikt om ett vetenskapligt resonemang och riktigt och läsligt kunna återge denna åsikt är inte ett vetenskapligt bidrag i sig.
Goda ideer och kreativa texter om vetenskapliga frågor är inte vetenskap. Vetenskapskritik är inte vetenskap. Texter som ter sig vara vetenskapliga för att de behandlar vetenskapliga frågor med ett vetenskapligt språkbruk kan imponera men är inte vetenskap. Ett debattinlägg i en aktuell debatt av en forskare är inte vetenskap. En väl emottagen bok om vetenskap skriven av debattörer är inte vetenskap.
Vetenskapliga samtal är helheter och kan inte samplas ur. Vetenskapliga slutsatser och observationer är motsatsen till faktoider: att hjortronplocka lämpliga vetenskapliga poänger för en debatt är riskabelt: det kan bli en övertygande helhet men med bitar som inte är samstämmiga.
Den inbyggda oenigheten i det vetenskapliga samtalet och forskarnas allmänmänskliga svagheter gör att varje försök att utöva tryck på ett forskarsamfund genom att avtvinga ett forskningsfält ett mer passande svar på en fråga riskerar att leda svaren fel. Om inte klimatforskningen ger ett opportunt svar på frågan som debattörer ställer så kommer inte upprepade frågor ge bättre svar. Det finns alltid en förintelseförnekare beredd att ställa sig i rampljuset: det går alltid att hitta en forskare som håller med de mest osannolika teser; det går också alltid att hitta en forskare som håller med motsatsen.
De här observationerna sammantaget varnar för en överdriven tro på vetenskapen som en praktisk problemlösare för gör-det-självaren. Informationssamhällets samtal måste inkorporera resonemang från forskningen med medvetenhet om de risker det innebär att använda professionella verktyg.
2 Comments
Inlägget består av tre huvuddelar:
1 informationssamhälle, information, dialog, utbyte, deltagande, …
2 vetenskapens karaktär, kännetecken, mervärde, …
3 offentliga samtalet, vetenskaplig terminologi, partiskhet, …
Del 1:
Källkritik är alltmer knepigt i det nätverkade informationssamhället. Vilka kriterier ska man använda för att värdera korrekthet i utsagor och styrka i argument? Två trender på kollisionskurs. Å ena sidan kunna utnyttja proveniens som signal. Det fungerade hyggligt i eran av tryckt media — tänk “New York Times”. Fungerade någorlunda i webbens första fas — signalen var ju “nytimes.com”. Nu, efter att Web 2.0 slagit igenom, vad betyder då “nytimes.com? Ser jag ett professionellt journalstiskt inlägg? Eller ett kommentarinlägg av en förvirrad läsare? Eller ett kommentarinlägg av en verkligt insatt expert som vill klargöra något?
Skall vi bedöma utifrån en texts innehåll, eller från icke-innehållsliga egenskaper och relationer? Och om vi tror att den utveckling vi hitintills beskådat är ett tecken på framtida utveckling, ja då blir ser vi hur innehållet blir mindre viktigt. Det vanliga sättet att stöta på ny information är via Google, och då är det page rank som pekar ut vad jag borde titta närmare på. Det är det filter som gör webbinnehållet praktiskt användbart, på gott och ont. Hur mycket säger page rank om trovärdigheten?
Ett annat sätt, i vår moderna värld, att få tag på information är att lyssna på vad mina “vänner” i sociala nätverk rekommenderar. Men här reduceras problemet till att ha förtroende för att “vännerna” är kompetenta att filtrera. Men var får de information ifrån? “Turtles all the way down”, kanske.
Del 2:
Det är alltid besvärligt med terminologi. Vad betyder termerna? Vem definierar termna? Man skulle kunna separera inkrementell vetenskap från disruptiv vetenskap (Kuhns “normal science” resp “revolutionary science”). Då är inte inkrementalitet ett kriterium för vetenskap — snarare en indikation om typ av vetenskap.
Formuleringen att “oenighet är ett drivmedel i vetenskapliga samtalet” (= vetenskapliga utvecklingen?) kan man diskutera. Är det oenighet? Eller är det ifrågasättandet, fokusering på testen, testbarhet? Det fångar kanhända en form av “samtal”, men en kanske roligare och i många fall mer produktiv form är “parallellslalom”, där parterna inte är oense utan drar åt samma håll, och ömsesidigt stimulerar varandra.
“Det finns alltid utrymme för flera modeller - de måste var för sig bevisa sin giltighet.” Och i vår värld måste en modell också visa sitt värde, vilket betyder att den upplevs som nyttig för någon. Giltighet, javisst, men i vissa lägen är man villig att pragmatiskt balansera mellan fundamental giltighet och användbarhet/nyttighet. Klassisk fysik vs kvantfysik, ren matematik vs approximerande numeriska metoder, … Eller varför inte någon domän som man kan tänka sig ett konceptualisera som ett axiomatiskt system med maskinell semantik (där axiomen alltså skall fånga essensen på ett strikt sätt), men som även kan betraktas som representerat av ett upplärt neuralt nätverk (som “fungerar”, men som man inte kan rationellt förklara varför det fungerar).
Att vetenskapare inte alltid uppskattas av praktiker kan bero på att de överskattar användbarheten av sin kompetens i nya sammanhang. Men det kan också — i praktiska sammanhang — bero på att de alltför strikt speglar vissa grundläggande begränsningar hos sin vetenskapliga disciplin. Det var detta som Harry S Truman uttryckte, när han i i en sittning om buget och nationella ekonomin utbrast: “Give me a one-handed economist! All my economists say, On the one hand …, but on the other hand …”
Del 3:
Här finns några bra påpekanden om de informationsflöden som man kan utsättas för, och hur man skulle kunna förhålla sig till dem. Nyckelordet här är “källkritik”, och att det egentligen handlar om att ha tillgång till en verktygslåda med metoder. Men de enskilda metoderna är inte så enkla att specificera i någon större grad av detalj, och praktiska användningsprinciper är svåra att formulera.
En distinktion av värde är också produkt vs process. Vi kanske ska tona ner vårt traditionella fokus på informationen som det unika objektet för studium och bedömande. Det ligger ett statiskt synsätt i botten här, att vår utmaning är att i ett statiskt snapshot av all information kunna skilja äpplen från päron. Istället borde vi lyfta fram det dynamiska perspektivet … livet i flux. Det är genom att observera vad som sker som vi bättre kan förstå vad vi står inför. Om vi kan stimulera att samtal uppstår, så kan vi ta del av hur andra förhåller sig till det vi har potentiellt intresse av, och ur det spänningsfält av åsikter och argumentation som uppstår får vi bygga vår egen åsikt och argumentation.
—
Sensmoralen blir att det är knepigt för en icke-expert att skilja vetenskap från pseudo-vetenskap. Vilket är vad vi vill, eller hur. Så hur kommer vi framåt på den vägen, utan att behöva förvandla alla medborgare till universalgenier?
Det kan vara intressant att fundera över (1) MEDLEN: hur informations/samtalsrummet från förr skiljer sig från det vi har idag, och (2) BEHOVEN: hur kraven/önskemålen på medborgare förr skiljer sig det vi har idag.
Tack för intressant läsning! Jag saknar möjligen paradigmskiftenas betydelse för den vetenskapliga kunskapstillväxten. Att beskriva processen som inkrementell har sin relevans under perioder av det Kuhn kallat normalvetenskap - men där emellan sker perspektivskiften av mer omvälvande slag som inte följer linjära former. Och detta är särskilt relevant när man talar om kunskapstillväxt i relation till informationssamhället. Den digitala revolutionen är ju i sig ett tydligt exempel på ett paradigmskifte - inte bara inom vetenskapen, utan även i politiken, ekonomin, juridiken, medierna etc.