Rätten att fritt uttrycka sina tankar, åsikter och känslor, liksom rätten att ta del av information är viktiga förutsättningar för en fungerande demokrati. Den första svenska tryckfrihetsförordningen trädde i kraft redan 1766, det vill säga långt innan Sverige var demokratiskt i någon egentlig mening. Ungefär 200 år senare stod det tydligt att en allt större del av medborgarnas yttranden och informationsinhämtande skedde i andra former än tryckt material. 1992 ledde det till att Sverige fick en fjärde grundlag – Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Lagen kom till för att tillförsäkra medborgarna samma skydd mot förhandscensur av t.ex. TV- och radiosändningar (lagen använder det lite rörande begreppet ”radioprogram”) som det redan existerande skyddet för tryckta skrifter.
Lagen säger också att alla medborgare har rätt att sända radioprogram genom tråd. När det gäller utsändningar med andra tekniker blir det lite svårare. Trådlösa utsändningar kräver nämligen tillgång till radiofrekvenser, och frekvenser är en begränsad resurs. Man kan se på tillgången till radiofrekvenser ungefär som tillgången till mark. Det finns en begränsad mängd tillgänglig vid varje givet tillfälle. Frekvenserna förbrukas inte vid användning, men mycket av användningen bygger på ensamrätt att använda ett visst frekvensutrymme. Med andra ord; medan det inte finns något som förhindrar att varje medborgare skulle trycka och ge ut sin egen tidning kan däremot varje medborgare inte driva sin egen TV-station och sända till allmänheten. Frekvenserna räcker inte till. Om flera användare samtidigt försöker sända på samma frekvensområde kommer de att störa ut varandra.
Därför säger YGL att man får i lag begränsa rätten att göra utsändningar och kräva tillstånd och sätta upp villkor för sändningarna. Begränsningarna är alltså till för att undvika en situation där alla stör varandra, vilket ju skulle försämra möjligheterna till ett fritt åsiktsutbyte. Lagen säger därefter att ” Det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.” (3 kap. 2§)
Så långt är allt tydligt och lovvärt – lagstiftaren inser att begränsningar i rätten att använda frekvenser är nödvändiga, men anger att dessa ska göras på ett sätt som maximerar yttrande- och informationsfriheten. Kruxet är tillämpningen av bestämmelsen. Här utgår nämligen regeringen, riksdagen och tillämpande myndigheter ifrån uppfattningen att den frekvensanvändning som särskilt ska värnas enligt YGL är rundradiosändningar (broadcasting med andra ord) av radio och TV.
När TV-sändningarna i Sverige digitaliserades innebar det att samma programinnehåll kunde sändas på ungefär en femtedel av det frekvensutrymme som tidigare behövts. 80 % av frekvenserna blev med andra ord frigjorda, och skulle användas på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet. Resultatet blev att nästan hela frekvensutrymmet anvisades för ytterligare TV-sändningar. Från att ha haft tre marksända kanaler i det analoga nätet har vi idag cirka 30, däribland Animal Planet (”vår värld är full med en massa djur som diar, jagar, bajsar, klöser, morrar och sover”) och vh1 (”musikkanalen för dig som älskar gamla godingar”). I december 2007 beslutade regeringen att avsätta 18 % av de frekvenser som tidigare använts för TV-sändningar till andra former av elektroniska kommunikationer. Detta uppfattades av TV-branschen som ett hot mot mångfald och yttrandefrihet, och som stridande emot grundlagens intentioner.
Att TV-industrin vill likställa sitt eget medium med yttrandefrihet för medborgarna är i någon mån begripligt. Att regering och riksdag gör det är svårare att acceptera. Enligt radio- och TV-lagen ska regeringen först besluta om vilket frekvensutrymme som ska användas för radio- och TV-sändningar, och som därmed får ”första tjing” på frekvenser. Därefter kan Post-och telestyrelsen fördela de frekvenser som återstår till andra användningsområden. Det går med andra ord inte att låta TV-sändningar och annan frekvensanvändning konkurrera om frekvensutrymmet. Enligt tjänstemän på Justitiedepartementet ska YGL tolkas så att det är just rundradio som ska ha en garanterad tillgång till frekvenser, vilket ligger i linje med bestämmelserna i radio- och TV-lagen.
Den prioriterade ställningen för rundradiosändningar blir intressant om man ställer den emot de andra tjänster som trängs undan av TV, och därmed blir dyrare eller inte blir av alls. Den absolut snabbast växande elektroniska kommunikationstjänsten i Sverige är trådlöst bredband. God tillgång till snabba elektroniska kommunikationer har ett samband med ekonomisk tillväxt och ett lands internationella konkurrenskraft. Att tilldela lediga frekvenser till mobila tjänster istället för till mer TV skulle, för EU som helhet, innebära ekonomiska vinster på hundratals miljarder euro. Att medborgarna har fungerande tillgång till Internet är också en förutsättning för att stat, landsting och kommuner ska kunna gå över till ”e-välfärdstjänster”, alltså göra utbildning, vård etc. mer tillgänglig för medborgarna på sätt som är mer anpassade till individen.
Vad är det då som utmärker de sändningar som har förtur till det begränsade frekvensutrymmet? De skiljer sig från de ”nya medier” som görs tillgängliga via Internet både i vilka möjligheter man har som konsument att styra sin konsumtion, och i möjligheterna man har att bidra med eget innehåll.
Enligt radio- och TV-lagen gäller lagen sändningar som ”samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig[a] för vem som helst som vill ta emot de[m].” (1 kap 1§) Med andra ord: sändningar där avsändaren bestämmer innehåll och tidpunkt, och där mottagarens enda påverkansmöjlighet är att byta kanal eller stänga av. I princip alla TV-program som sänds är också tillgängliga via Internet. Den stora skillnaden mellan att titta på t.ex. SVT: s utbud över det marksända TV-nätet respektive att göra det via Internet är att i det förra fallet får jag vänta in det tillfälle som SVT: s tablåplanerare valt för att se ett program som jag är intresserad av, medan jag i det senare fallet kan välja själv när jag vill se programmet. Det är inte uppenbart varför staten, med hänvisning till yttrande- och informationsfriheten, väljer att ge bättre möjligheter för det förra på bekostnad av det senare.
Ännu intressantare ur yttrandefrihetsperspektiv är kanske den roll som Internet idag spelar för medborgarnas möjligheter att uttrycka åsikter, tankar och känslor. Den här webplatsen är en av ett par hundra tusen svenska bloggar – antalet är svårt att hålla reda på eftersom tillväxten är så snabb. Hela den extremt snabba tillväxten av användarskapat innehåll på nätet är rimligen ett tecken på att medborgarnas efterfrågan att presentera olika typer av budskap till allmänheten är enorm, samt att Internet utgör en möjlighet för detta som inte de traditionella medierna kan erbjuda.
Ingen kan på allvar tro att medborgare som vill utnyttja den rätt att uttrycka sig som särskilt värnas av YGL har några särskilt stora möjligheter att göra detta bland de diande och jagande djuren på Animal Planet eller de gamla godingarna på vh1. Likafullt har sändningen av dessa kanaler företräde till radiofrekvenser framför t.ex. trådlöst bredband som möjliggör snabba Internetuppkopplingar i glesbygd.
Öronmärkningen av radiofrekvenser för TV-sändningar fördyrar och försvårar spridningen av trådlöst bredband på två sätt. För det första gör den resulterande knappheten på frekvenser att priset på frekvensrättigheterna blir högt. För det andra innebär den att mobila kommunikationstjänster är hänvisade till högre frekvensband med sämre fysikaliska egenskaper. Radiosignaler i högre frekvensband har kortare räckvidd. Det innebär att man för att bygga ett rikstäckande mobilnät måste investera i mycket fler master och basstationer, vilket i sin tur innebär att stora delar av landet aldrig kommer att vara kommersiellt lönsamma att täcka för en vinstdrivande operatör.
Det går med andra ord inte att se de traditionella TV-sändningarnas förtur till frekvenser som en isolerad kultur- eller mediepolitisk fråga. Den föråldrade tolkningen och tillämpningen av YGL gör att svenska medborgares tillgång till moderna kommunikationstjänster försvåras, fördyras och försämras. Justitiekansler Göran Lambertz är ordförande i Yttrandefrihetskommittén , vars uppgift bland annat är att utreda och lämna förslag på problem inom YGL: s område. Man borde berätta det för honom.
