Det kanske största problemet med frågan om spektrumallokeringen är att den oftast skildras som en dikotomi mellan två olika nyttjanden. Antingen används spektrum för (gammal) TV eller för (nya) mobila tjänster (i värsta fall blir det en fråga om hur vi skall sända TV, och inget annat). Därefter följer argumenten för det gamla och det nya och diskussionen blir en sorts tävling om vem som bäst behöver frekvensutrymmet. Tanken blir att allokeringen bör ske på någon sorts behovsgrund för etablerade tjänster.
Men det finns en tredje möjlighet och det är att öppna spektrum för att uppmuntra innovation: att helt enkelt reservera en del av spektrum inte för mobila tjänster som redan finns, utan för vem som helst som vill utveckla nya tjänster: det kan handla om allt från dynamiska allokeringstekniker, till tekniker som hoppar mellan olika utrymmen för att utnyttja spektrum så bra som möjligt (kognitiv radio). I det samhälleliga valet finns alltså inte bara två möjligheter, utan fler - och det gäller (som påpekats in Digital Britain-rapporten) inte bara det utrymme som råkat blivit ledigt, utan allt utrymme överhuvudtaget.
Målet med allokeringspolitiken kanske inte bara måste bli att optimalt utnyttja en begränsad resurs, utan även fundera kring hur begränsningen i sig - med nya typer av allokeringsstrategier - kan angripas.
Om yttrandefrihet är ett värde som allokeringspolitiken borde ta hänsyn till - och det tror jag att det är - är möjligheten att uppmuntra och möjliggöra innovation ett annat värde som är minst lika viktigt. Diskussionen om spektrum faller på detta sätt tillbaka på ett etablerat retoriskt mönster i politiken - striden mellan fördelningspolitik och tillväxtpolitik. Mycket av vår nuvarande diskussion sitter fast i en diskussion som bara syftar till att fördela spektrum - men vi funderar för litet på hur vi kan se till att få mer spektrum (eller få ut mer ur spektrum).
OfCom - den brittiska motsvarigheten till PTS - lade ett intressant förslag i den riktningen nyligen: man föreslog en innovationslicens, som skulle kunna delas ut snabbt och med ett minimum av byråkratiskt krångel för att göra det möjligt att under kontrollerade former testa ny teknik. Svaren visade litet om hur ovilliga vi tycks vara att släppa föreställningen om både de etablerade privilegier som Carl nämner och tanken på att vi spelar ett nollsummespel med spektrumresurser:
Det brittiska försvarsdepartementet muttrade:
Since the MOD already shares a very significant proportion of the bands it uses with public and commercial users, Ofcom should demonstrate that the use of shared bands for national security, public safety and the emergency services, transport and science services will not be placed at risk by Ofcom’s proposal to create a new innovation licence class.
En stor telekomleverantör ställde sig skeptisk:
In particular, T-Mobile sees no justification for the creation of a new licence class, and thinks that the framework for the administration of innovation licences is itself ill thought through and flawed. The proposal to create a new licence class could hinder Ofcom’s desire for a market-led approach to spectrum access.
Notera att den syn på marknaden som kommer till uttryck representerar en ren fördelningsmarknad utan innovationsinslag. Men det stora flertalet av de som svarade på konsultationen var positiva och de ville se denna licens på plats så snabbt som möjligt. Särskilt anmärkningsvärt var att flera av de som svarade var företag som hade egna innovationer som de i dag inte fick testa. Ett minimikrav på vår spektrumpolitik kanske ska vara att den åtminstone inte omöjliggör innovation?
