Vad både Carl och Nicklas pekar på är att existerande aktörer och investeringar skapar en stor tröghet för förändring och innovation. Vid övergången från analog till digital marksänd TV öppnades en möjlighet att förhandla om en resurs som är attraktiv för flera, och argument om vad som ska räknas och varför blev tydliga. Men, det är likväl etablerade aktörer som står mot varandra. I Sverige är det telekomföretag mot TV-företag, i Regeringskansliet tycks det vara Näringsdepartementet mot Kulturdepartementet.
I denna kamp blir det uppenbart att de två kontrahenterna resonerar utifrån olika världsbilder där värde definieras på olika vis. Det främsta skälet som anförs i SCFAssociates Summary Report (som Carl länkar till här) är att det inte är ekonomiskt försvarbart att låta broadcasting få en massa frekvenser. Metoden bygger på en “kvantitativ ansats som möjliggör extrapolering av kvalitativa scenarier”. Utan att fördjupa sig i de metodologiska utgångspunkterna är det klart att värdeskalan är tillväxt och sysselsättning. Mobilalternativet är det enda försvarbara ur ett ekonomiskt perspektiv. Det är det som kan skapa “wealth” och arbete. (Intressant nog uttalar man sig de facto om det sociala, trots att det inte definieras eller återfinns i modellerna. Resultatet av att inkludera det “sociala” - odefinierat - förändrar dock inte den ursprungliga slutsatsen; inte heller av sociala skäl finns det anledning att ge en massa frekvenser till broadcasting, en distributionsform som för övrigt sägs bli “mindre relevant i framtiden”, eftersom “technology and society has moved on” som det heter i rapporten.)
Resonemanget påminner lite om det som nu förs på sina håll när det gäller svensk forskning och utbildning. Där är centrala frågor hur den ska bli bättre och hur vi ska minska den så kallade svenska paradoxen, det vill säga att vi satsar mycket på forskning men det syns inte på vederbörligt vis i vår tillväxt. Men genom att betrakta våra svenska universitet och högskolor som i första hand inkubatorer för nya företag, tillväxten hos vilka vi enkelt kan mäta och väga, så är risken stor att vi glömmer bort och underprioriterar annan kunskapsproduktion. Frågan om vad som är relevant kunskapsproduktion är oerhört svår, men att det smala nyttoperspektivet (ange hur många nya företag som din forskning resulterat i de senaste fem åren) i längden är skadligt för ambitionen att tänja på gränserna för människans förmåga torde få ifrågasätta.
I ljuset av den enorma obetalda aktiviteten på nätet som vi sett de senaste åren är denna ekonomism på just frekvensområdet intressant. Handlar inte informationssamhället om mer än det vi kan mäta direkt? Om kopplingar vi inte kan förutse i dag, om möjligheten till något nytt? Och är inte en förutsättning för det att vi överger stuprörspolitiken och försöker förstå olika värdeskalor? Samtidigt. Det legitimerar inte nödvändigtvis Animal Planets plats i det digitala marknätet för TV, men det diskvalificerar det inte heller.
